förtäljer, att här på berget skola åtta qvinnor hafva bränts för två hundra år sedan, emedan de »öfverbevisats» om trolldom. Det är efter dessa som berget fått sitt namn. I senare delen af sextonhundratalet var »trolldomsväsendet» ganska utbredt i Dalarne, synnerligen i den nordligaste delen, men äfven i Leksand och Ål, och ännu hundra år derefter spökade trolleriet både i Ål och Mora. Att vidskepelsen ej ens ännu i vår tid är helt och hållet utrotad, är ganska visst, men gummorna i Leksand behöfva dock icke frukta för Käringberget.
Från Leksands gästgifvaregård går vägen norr ut till Rättvik genom en särdeles vacker nejd. För första gången i Dalarne hade jag på den färden en skjutsare som var klädd i den gamla folkdrägten. Det var en glad och språksam man, som omtalade allt hvad han kände om sin födelsebygd, och det var icke så litet. Hans häst var af lika god natur, men hade det felet att vilja helsa på här och der i gårdarne. Det första snedsprång han på den resan gjorde var att vilja springa in i sitt eget stall, som vi foro förbi, och det må väl förlåtas honom; men sedermera voro försöken till afvägar allt för många. Egaren visste dock att urskulda honom genom att sanningsenligt uppgifva orsakerna till alla dessa snedsprång. En gård ville Brunte länge på inga vilkor öfvergifva. På min fråga hvarför hästen vore så envis att stanna der, svarade skjutsbonden: »Jo si, det är der som jag är född.» Det var således endast af slägtkärlek.
Emellertid gick det fram åt förr eller senare, och medgifvas måste, att Brunte sprang ganska oklanderligt emellan de gånger han krånglade. Vi foro i dälder och öfver höjder, och det bar slutligen ganska brant uppför. Siljan, som ett godt stycke af vägen varit osynlig, började nu ånyo att skymta fram allt mer och mer och vardt äfven allt vackrare. Omkring en mil från Leksands gästgifvaregård nalkas man gränsen af Rättvik, och der
