XX.
Vid Runn.
Falun är rysligt vacker, har jag hört någon säga, och
mycken sanning ligger i det uttrycket. På vestra sidan är staden
ryslig, men på den östra ganska vacker. Har man aldrig förr
varit i Falun och kommer dit öfver Helgsbo och Smedsbo
gästgifvaregårdar samt nalkas koppargrufvan, kan man tro sig vara
kommen till de fördömdas land. Der växer på långa sträckor
icke ett träd, trifves icke en blomma, ej ett enda grässtrå
sticker upp ur den askgrå marken, icke en smula mossa finnes på
de otaliga stenar som ligga sållade öfver jorden. Allt är naket,
mörkt och dödt, en ohygglig ödemark, en förkolnad verld, som
insvepes i en qväfvande svafvelrök, i hvilken här och der små
eldslågor flämta upp från rosthögarne. Så måste det se ut och
så måste det lukta i afgrunden.
Det intrycket får man då man förbi grufvan far in i Falun, och det intrycket räcker ännu ett godt stycke in i staden mellan de små, af svafvelrök svärtade trähusen i stadens vestra del. Men har man väl på någon af de fem broarne kommit öfver ån, förbi de mer måleriska än prydliga stränderna och nått stora torget med sin ståtliga Kristinekyrka samt Öfra Åsgatan och fått ett godt rum på »Dala hotell», ett förträffligt herberge, finner man att Falun alldeles icke är så motbjudande. Går man sedan till de vackra alléerna på östra sidan, hvilka sträcka sig ända från jernvägsstationen i stadens södra ända långt bort till
