Kopparbergs kyrka, en ganska ansenlig längd, samt ser de vackra villorna bland den rika grönskan, det nya, stora, ej ännu färdiga stationshuset, det likaledes under byggnad stående länslasarettet, det stora, präktiga skolhuset m. m., tycker man att Falun är en riktigt vacker stad. Större motsats kan ej gerna tänkas än mellan denna stads östra och vestra delar.
Man fasar för det vestra Falun, och känner sig likväl dragen dit, ty det är der som stadens största märkvärdighet och upphofvet till hela nejdens betydelse — koppargrufvan — finnes. Vägen dit är ingalunda mödosam, så vidt man ej skulle duka under för det öfverväldigande intrycket af den oöfverträffliga fulheten mellan de ofantliga slagghögarne och gråbergen.
Först och främst vill man se Stöten, det gapande, ofantliga svalget, hvilket öppnade sig vid det stora grufraset år 1687. Det är hemskt att skåda dit ned, 300 fot lodrätt i djupet, och likväl vill man ej aflägsna sig. Man vill liksom göra sig förtrogen med alla dessa oräkneliga skråmor och remnor, vilda utsprång och jättelika kantigheter, vid hvilka blicken söker hvila, innan han kastar sig i djupet eller söker genomtränga mörkret i de svarta öppningarne, som här och der i bergväggen synas vara ingångar till de underjordiska salarne. Det hela är något ohyggligt, som retar inbillningen, skrämmer och tjusar på samma gång.
Lyckas man slutligen rycka sig lös från afgrundsranden och har man länge nog stapplat omkring bland de evinnerliga slagghögarne och gråbergen, sett på malmskrädning och andra arbeten ofvan jord, önskar man kanske äfven se huru det står till i bergets inre. På bestämda tider erhåller man tillträde i det lilla huset, som ligger midt emot den s. k. Grufstugan, hvilken är en ganska stor byggnad och har något förnämt byråkratiskt i sitt utseende.
