Man iklädes en bergsmansdrägt, som ingalunda är någon maskeradkostym, utan ett plagg på fullt allvar, hvilket skall skydda mot fukten och det från klippväggen drypande vattnet. Ett bloss tändes och sättes i vandrarens hand, och med en grufstigare till sällskap bär det sedan af ned åt. Vandringen är ganska egendomlig, men icke hemsk eller på annat sätt obehaglig, ty man stiger på temligen ordentliga trätrappor så der omkring 300 fot ned i djupet. Trots blossen ser man ej mycket omkring sig. Slutligen taga trätrapporna slut, och vill man fortsätta nedstigningen, finnes intet annat medel än att klifva på fritt hängande jernstegar, men det är sannolikt icke många resande som begagna sig af det medlet. Det är icke någon lustvandring att klifva på smala och slippriga jernpinnar, under det man med blott en hand får hålla sig fast, emedan den andra är upptagen af blosset. Någon särdeles stor insigt i grufarbetet får man väl icke heller genom denna nedstigning i underjorden.
Vi återvända derför så snart som möjligt till dagsljuset och ströfva hellre omkring på jordytan. Mycket har man visserligen icke att se i sjelfva staden, men äfven här torde den som vill nyttja sina ögon finna ett och annat som kan vara värdt uppmärksamhet. Det är för öfrigt ett gästfritt samhälle, bland hvars glada och vänliga invånare främlingen finner sig väl och hvilkas välvilja han icke glömmer.
Bland nybyggnaderna i Falun är det ofvan nämnda sjukhuset kanske märkligast. Det uppföres efter »paviljongssystemet», dock med en liten förändring, i det de tre byggnader af hvilka sjukhuset utgöres förenas genom två öfver hvarandra löpande korridorer, så att läkare och sjukvårdare samt de hvilka för öfrigt hafva med de inre angelägenheterna att göra icke behöfva gå ut i fria luften då de skola begifva sig från den ena
