talade om Visby, ty dit styrdes kosan, om salt vatten och frisk luft och underkurer, glada förhoppningar, och som icke skulle förverkligas förrän efter en natt, som möjligtvis ej skulle kännas så glad. Några hade aldrig förr skådat hafvet, ett obekant, som skrämde dem. Andra logo åt farhågorna, talade om öfvervunna svårigheter på mycket större vatten i mycket svårare seglatser. Hvad är väl Östersjön för en liten bäck, sade de; men det funno andra vara ett hädiskt tal.
Solen sjönk i moln bakom Hörningsholms slott, som syntes en dyster massa mot aftonhimmelen. Men månen höjde sig öfver andra moln och lyste på vattnet med sitt godmodigaste anlete, icke så allenaherskande som i vinternatten, men han förstod dock att göra sig gällande, under det »Gotland» sköt »en dejlig fart» öfver vågen.
Redan från Hörningsholmstrakten hade vi ressällskap med några måsar, sorglösa, öfverdådiga sällar, som höllo sig öfver akterskeppet och då och då slogo ned på någon fisk, som vågat sig alltför högt i vattenbrynet. Än var det blott ett par af dessa följeslagare, än kom hela dussinet, omöjligt att se hvarifrån, och som lika hastigt försvann för att åter lika hastigt komma igen.
Man fann nöje i detta ressällskap, och nöjet tycktes vara ömsesidigt, ty måsarne förlängde sin sammanvaro med oss ända ut i hafsbandet. Något skulle man väl bjuda sitt främmande, och emedan vi ej hade färsk fisk om bord, så undfägnades de med kringlor och pepparkakor från Telge, hvilka i små bitar kastades utåt vågen och genast upphemtades af fåglarne, som högljudt uttryckte sin tillfredsställelse, på samma gång som sin åstundan efter mera af samma slag.
Vattenytan hade vidgat sig. Vi plöjde Svärdsfjärden och lemnade äfven den bakom oss. Stränderna hade redan för
