Sida:Ströftåg här och der i Sverige.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19

längesedan förlorat det vänliga löfskogsleendet och sågo nu helt allvarsamma, gråkala ut, en äkta svensk skärgårdsnatur med skarpa ytterlinier, öfver hvilka nattens skuggor lägrade sig mellan några få af månen upplysta punkter. Äfven det var nog vackert i och för sig, men något helt annorlunda än förut.

»Herr kapten, få vi stark sjögång? — Herr kapten blir det storm? — Herr kapten bli vi sjösjuka?»

Så ljödo frågorna från många håll. Kaptenen var lugn, leende och artig, som alltid, och hade genast ett tröstande ord till svar, men icke kunde han gå i borgen för något.

Då man ej kände sig lugnad af befälhafvarens artiga svar, började man afhandla frågan, om det icke funnes något skyddsmedel mot sjösjuka, ett högst interessant kapitel, som ännu en stund höll samtalet vid lif.

Ett ljus blänkte rätt för ut. Det var Landsorts fyr, vårt Finisterre på den resan. Det luktade fisk redan på långt håll, och i halfdunklet varsnade man några lots- och fiskarkojor nedanför fyren. Ett annat ljus skimrade tätt intill vattenytan, en liten lyktgubbe, som hoppade upp och ned på vågorna, något trolskt i natten, och som kom oss allt närmare. Det var lyktan på en båt, som kom för att hemta ett par raska lotsar, hvilka följt med »Gotland» från Stockholm för att söka sig hem efter att hafva lotsat fartyg genom yttre skärgården. Snart låg den lilla båten vid ångfartygets sida, och lotsarne, unga, smidiga och vackra skapnader, togo ett raskt hopp från relingen ned i farkosten, tillropande kaptenen ett vänligt tack och en lycksam resa.

Så var båten åter försvunnen, och snart hade vi lemnat Landsort bakom oss och stuckit ut i öppna sjön. Det var kanske en och annan bland oss som afundades lotsarne, att de hade så kort väg till land och till sina hem, men dagen derpå skulle dessa lotsar kanske åter ut för att sköta sitt mödosamma och