ansvarsfulla värf, under det vi skulle sitta helt lugnt i Visby och njuta af en sorgfri tillvaro. Och när höststormarne tjuta omkring Landsorts fyr, då spiselelden fladdrar muntert i lotsarnes kojor och äfven de glädja sig åt ett hem och tala vänliga ord med sina kära, då dånar ett skott i den sena qvällen, och lotsen måste ögonblickligt slita sig från hemmet, måste kasta sig i den lilla båten och i mörkret uppsöka det hjelpbehöfvande fartyget för att föra det mellan klipporna den långa vägen i en säker hamn. Det är en bit skärgårdshistoria, som kan vara mycket romantisk, då man i den lugna kammaren läser den i fru Carléns eller någon annan talangfull skildrares böcker, men som i det verkliga lifvet icke är just så angenäm att vara med om. Vid tanken derpå finner man det vara bra ömkligt, om man sjelf grufvar sig för några timmars sjösjuka en ljus sommarnatt om bord på ett godt fartyg.
»Gotland» var nu ute på Östersjön och styrde kurs söder ut. En ljus sommarnatt är behaglig på hafvet, men jag erkänner, att jag helt oromantiskt snart sökte upp min koj, då hela det öfriga sällskapet också försvunnit från akterdäck. Anden är villig, men köttet är svagt, till och med på hafvet.
Min hyttkamrat, en gammal hedersman från Skotland, var redan i färd med att ikläda sig nattskruden. Snart snarkade han på den breda skotska dialekten, under det jag ännu en stund fantiserade vaken. Fartyget gjorde en och annan slingerbult, men antog snart en regelbundnare vaggning, hvilken lullade mig i sömn.
Sofvande kom Odysseus till Ithaka, men jag var vaken redan flere timmar före ankomsten till Visby. En god stund innan jag hann morna mig, hörde jag ett doft brummande bredvid mig. Var det hafvets röst? Var det stormens dån? Nej, det var reskamratens, den skotske gentlemannens. »Fog» var det enda
