»skönhetssinnets och den goda smakens tidehvarf»! Hade någon »hugad spekulant» då infunnit sig, skulle ruinerna sannolikt gifvits till spillo och af dem nu mer intet spår funnits; men lyckligtvis fans då ingen som spekulerade i gammal kalksten, och det är den tillfälligheten vi hafva att tacka, att vi ännu idag kunna studera medeltiden i dessa herliga tempellemningar.
Men till och med ända in i vår tid lågo ruinerna för fäfot. I dem inredde man stall och ladugård, lade upp ved och alla slags förnödenheter samt samlade småningom jettehögar af skräp och smuts. En annan åsigt om hvad man var skyldig de gamla kyrkorna infann sig lyckligtvis och är nu den rådande. Visserligen händer det, att ruinerna nämnas i folkets mun icke med sitt ursprungliga namn, efter det helgon som varit kyrkans patron eller patronessa, utan efter den person som är egare till en närmaste gården. Så kallas S:t Karin ännu mången gång på folkspråket »Bergmans kyrka», och S:t Nikolaus är på samma språk »Nybergs kyrka». Men de anses dock som det allmännas vackra tillhörighet, hvilken det icke faller någon in att på något sätt missbruka. Om de närboende ännu tycka sig hafva ett visst anspråk på ruinerna, är det för att få i främsta rummet vårda dem och pryda deras omgifningar med små planteringar.
Den ruin till hvilken tillträdet gör ett särdeles godt intryck är S:t Karin. På det forna gråbrödraklostrets gård finner man vackra planteringar nedan för de svartnade murarne, och man samlar gerna sina tankar här en stund bland blommorna, innan man träder in i den gamla helgedomen, hvars ytterväggar äro klädda med lummig murgrön och djerft upp åt svingande vinrankor, vid hvilka ögat med välbehag dröjer, innan det söker mäta höjden af den väldiga ruinen.
Har man då vid sin sida en sådan ledsagare, som jag hade glädjen att ega i lektor C. J. Bergman, den kände
