skriftställaren och skalden, så njuter man af sitt besök hos S:t Karin mer än hvad pennan sedan kan skildra.
Från gården stego vi ned i kyrkans gamla krypta, som lär stått i förbindelse med gråbrödraklostret, ett af de berömdaste i norden. Der synas lemningar af altare och helgonnischer, och der hviska väggarne ett och annat riktigt medeltidsaktigt. Der tassa munkfjät efter besökaren, när man åter stiger upp till blomstergården. Genom en liten grind i en portöppning kommer man in i sjelfva kyrkan och står snart i hufvudskeppet, mellan de väldiga pelarne, som uppburit hvalfvet, men af hvilket nu ej finnes mer qvar än de luftiga, vackra hvalfbågarne.
Det ser hotande ut, när man blickar upp till en af dessa bågar och märker några stenar, hvilka tyckas hafva nyss förut lossnat ur sina fogningar och äro färdiga att falla ned på den inträdandes hufvud. Men den sakkunnige ledsagaren förklarar det icke vara någon fara, och han tillägger, att det sett lika hotande ut åtminstone under de fyra senaste årtiondena och sannolikt långt förut.
Vissa delar af väggarne äro på senare tider understödda genom starka jernstänger, som skrufvats in för att hindra murarne att böja sig åt någondera sidan.
»Och nu står skön Karin upprätt ännu i tusen år», försäkrar lektorn, som i den vissheten finner ett ovärderligt nöje.
Min afsigt är ingalunda att inlåta mig på något försök till skildring af Visby kyrkoruiner. Den som vill läsa en sådan hänvisar jag till »Gotland och Visby i taflor», tjugu originalteckningar af P. A. Säve med text af C. J. Bergman. Jag är blott ute på ströftåg i ruinerna och kan på sin höjd för en stund stanna och tänka på de olika stilar som uppenbara sig hos S:t Karin, från elvahundratalets rundbågsstil till fjortonhundratalets rena spetsbåge.
