ofta som möjligt fortsätta den stärkande leken i hafvets våg och alla de andra gamla idrotterna, såsom förströelse efter hvardagslifvets mödor, men att det borde vara någon metod deruti och att derför ett sällskap skulle stiftas med bestämda regler. Sällskapet antog namnet D. B. V., d. v. s. de badande vännerna. Till ordförande valdes Carl Fredrik Calissendorf, som på ett följande sammanträde höll ett föredrag om slutna sällskapsinrättningar, deri han förklarade, att sällskapets ändamål vore »glädje och munterhet» och föreslog, »att man borde införa en ordning, som utan att pålägga nöjet ett tvång kunde vara enlig med vett och smak».
Enligt de första stadgarne skulle det antagna namnet D. B. V. varda en hemlighet, som ingen egde rätt att för någon oinvigd yppa och uttyda. Stränga plikter stadgades. Ingen fick, vid vite af 16 skilling, afbryta den som hade ordet, och samma plikt gälde för den som mer än en fjerdedels timme dröjde i Norderport, o. s. v. Sällskapet var i början föremål för vrängda och oblida omdömen, och i sällskapets protokoll från den tiden heter det, att det hemlighetsfulla i sällskapets sammanträden framkallade »kritiker ur lättrörda munnar, såsom vore ej badningen, utan bacchanaliska nöjet ändamålet med utresorna». Men dessa misstankar förklarades i protokollen för »ovärdiga sällskapets uppmärksamhet, alldenstund de, liksom ekot från en klippa, fördubblade falla tillbaka på smädaren». Sällskapet skall på den tiden hafva bland annat sysselsatt sig med grundliga undersökningar om nyttan af bad, hvilket dock icke hindrade den glada ungdomen att äfven se till, det menniskans inre ej förtorkade.
Mycket skämt fyller i synnerhet det första årets protokoll, säger Bergman i sina »Gotländska Minnesblad» från 1848. Men snart kom allvar med uti leken. Komministern Georg Herlitz föreslog, att sällskapet skulle vidtaga något som kunde tillvinna
