det egen tillfredsställelse samt andras aktning och tacksamhet, och ansåg han, att man borde upprätta en friskola för fattiga barn. Detta förslag mottogs med allmän hänförelse och sattes snart i verket. Många och ofta rikliga penninggåfvor inflöto till skolan. I början lemnades undervisning endast åt elfva barn, men efter något mer än ett årtionde hade lärjungarnes antal stigit till 145, som dock sedermera nedsattes till 120. Så fortgick skolan med erkändt gagn till år 1848, då hon, i följd af förordningen om folkundervisningen i riket och sedan stadens folkskola ordnats, var öfverflödig. Omkring 860 gossar hade från skolans början der fått sin första undervisning, hvilken flertalet sannolikt aldrig erhållit, om icke D. B. V:s friskola funnits. Många af dessa fattiga barn hafva sedermera brutit sig en vacker bana i lifvet.
I skolhuset inrymdes sedan en småbarnsskola. Sin fortfarande kärlek för folkundervisningens sak har sällskapet ytterligare visat genom sitt bifall till C. J. Kolmodins förslag om årligt anslag till kläder åt fattiga barn i skolåldern.
D. B. V. har dessutom stiftat Visby sparbank, som fortgått med välsignelse sedan år 1830, samt den s. k. understödsanstalten, på Carl Cramérs förslag grundad år 1848. Månget sällskap med mångdubbelt så stora tillgångar har ej uträttat ens hälften så mycket godt som D. B. V. i Visby.
Sällskapet D. B. V. är i många afseenden ett uttryck för gotlandssinnet, som under lek och sång ingalunda är främmande för allvarliga sträfvanden. När allvarsamma tankar bemäktigat sig gotländingen och gifvit honom en bestämd riktning i lifvet, lägger han derföre icke bort sitt lifliga ungdomslynne. Det är, såsom någon sagt, »flägtar af friskaste hafsluft från den sköna barndomsstranden; det är minnet af de ungdomliga lekarne i
