qvarstår såsom ett minne af de 1,800 Visbyborgarena, hvilka der, är 1361, föllo i striden mot nämnde Danakonung.
Det är på »Skolbetningen» Visby har sin förnämsta plats för de offentliga lekarne, men nu säger man icke: »I dag skola vi gå ut för att spela pärk och kasta varpa», utan man nöjer sig med att för korthetens skull säga: »I dag är det Skolbetning.»
Det är alltid en glad dag. Man må icke tro, att det är endast den lifliga ungdomen som då strömmar ut genom Söderport och öfver »Jungfrustigen», ett minne från den tid då nunnorna i Solberga kloster här lustvandrade, samt vidare fram till den stora lekplatsen, en af Gotlands saftigt gröna betesmarker. Nej, det är män af olika åldrar, och gubben med silfver i det tunna håret visar sig lika ifrig för »Skolbetningen» som ynglingen med de rika, mörka lockarne. Alla vilja vara med och alla hafva de kraft i arm och äfven »mod i barm», då »varpan», den discus-formade stenen, susar fram till målet, tätt förbi medspelarnes öron och näsor. »Spela pärk» är en bollkastning af ej ringa intresse och kan lifva den gamle Visbyborgaren i otrolig grad.
Men en annan dag är det icke fråga om några af dessa offentliga kroppsöfhingar, utan om en liten enskild utflygt till landet. Då förena sig damer och herrar till ett större eller mindre sällskap — jag har varit med om karavaner på några och sextio personer — för att göra en gemensam lusttur, än hit, än dit. »I dag skola vi leka på Stenstugu äng», heter det t. ex., och då samlas man vid Söderport, der åtskilliga fordon af olika utseende, ålder och — kön, höll jag på att säga, vänta den glada skaran. Man packar in sig allt efter som det faller sig eller ock efter större och mindre medkänsla — motvilja kan aldrig komma med på en sådan lustresa. »Häcken» tyckes vara