solljus och glittrande böljor», som dröjer troget och outplånligt qvar.
Derför har Gotland också sina folkfester och folklekar. En sådan folkfest är det sällskapet D. B. V:s högtidsdag den 9 Juli hvarje år; men folklekarne återkomma i Visby en gång i veckan under den vackra årstiden, samt öfvas för öfrigt med fröjd och gamman på hela ön. »Så länge vi, på fädernes vis», har en gotländing sagt, »sträfva för det som nyttigt är, så länge vi arbeta såsom män, låtom oss också, på fädernes vis, glädjas såsom barn.»
Den fördystrande verldsåsigt, hvilken sommartiden haft sitt högqvarter i badhuset och som, ehuru endast en främling på Gotland, dock försökt att der få fast fot, har i sitt sjukliga fromleri sökt stämpla de gotländska folklekarne såsom syndiga gerningar, de der äro värda fördömelse. Försöket har dock icke lyckats. Än lefva de ungdomsfriska åsigterna och än får man se dessa lekar, som kanske i åtskilligt kunna förliknas vid täflingsspelen på Hellas’ klassiska jord. Man tänker gerna på den antike discus-kastaren, då man ser den kraftfulle gotländingen kasta varpa.
»I dag är det Skolbetning!» Så går budkafveln genom Visby gator, och då gör hvar och en, som har friska armar och ben och ej af oöfvervinneliga hinder afhålles derifrån, sig i ordning att på eftermiddagen vandra ut genom Söderport och deltaga i lekarne.
Men hvad vill »Skolbetning» säga? Jo, det är namnet på en vacker plats, sydost från staden. »Betning» vill säga betesmark, och den nu i fråga varande marken har sedan gammalt varit anslagen till inkomst åt stadens skola. Ett stycke derifrån har man den s. k. »Korsbetningen», en hage, uppkallad efter det kors som upprestes af Valdemar Atterdag och ännu idag
