fortfarande utgifves från F. Törneqvists boktryckeri vid Vestgötegatan, men nu tillhör ett aktiebolag och redigeras af d:r L. A. Eklund.
Men huru lefva dessa mångtusen arbetare, som sysselsättas i fabrikerna? Det är en fråga, som sjelfmant inställer sig, när man genomvandrar arbetssalarne. Äro de lönade i förhållande efter sitt ansträngande arbete och efter hvad detta arbete måste inbringa arbetsgifvarne? Svårt är att i hast erhålla ett fullt tillfredsställande svar på frågan. Det skulle tyckas, som vore arbetet i allmänhet icke ersatt i full öfverensstämmelse med mödan, som derpå nedlägges. Man hör visserligen, att den och den arbetaren förtjenar sina 20 kronor i veckan, men detta torde vara det högsta, så vidt jag kunnat erfara. Qvinnor hafva ofta ej mer än 6 kronor, och barn, alla naturligtvis öfver tolf år, hafva 4 kronor i veckan. När man derjemte erfar, att fattigskatten är ganska dryg i Norrköping, kan den slutsatsen dragas, att arbetslönen i allmänhet må hända är något knapp samt att många ligga fattigvården till last. Visst är dock, att något missnöje icke afhöres från arbetarnes sida, att arbetsinställningar icke förekomma, men att deremot förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare i allmänhet tyckes vara ganska godt, och säkert är, att i Norrköping man ingalunda ser ens en tillstymmelse till det elände, som råder i många utländska fabriksstäder, med hvilka den svenska stora industristaden för öfrigt kan jemföras.
Det är ej heller sällsynt, att arbetare kunna här göra besparingar, så att de till och med köpa hus, och bland egare till mindre fastigheter är här ett icke ringa antal fabriksarbetare. Detta vittnar godt om tillståndet, utan att derför dock alldeles undanrödja det intryck, man får, att arbetslönerna i allmänhet äro väl knappa. Äfven arbetaren kan i våra dagar hafva rätt till
