I.
På ”Centraln”.
För några och tjugu år sedan syntes på de vackra
sommaraftnarne ett eller annat hundra personer vandra till platsen
framför Kirsteinska huset. Man gick för att få höra en smula musik.
Stockholm hade då ännu icke musik i hvarenda vrå, men sådan
fans dock i Trädgårdsföreningen, der hr Wilhelm Davidson redan
gick och drömde om Hasselbacken; musik fans också i Kirsteinska
trädgården, just der jernvägens centralstation nu står.
Trädgården var vacker nog, ehuru icke af det ståtligaste slaget, och
sträckte sig ned till Klara sjö, som då ännu var en af
hufvudstadens sämsta pölar, ehuru till ytan större än nu.
En afton, det var visst i slutet af fyratiotalet, satt ett litet sällskap på en bänk i Kirsteinska trädgården och lyssnade till musiken samt inandades den friska luften — från Klara sjö. Det var ett par äldre herrar och en yngling.
»Tänk, farbror», sade ynglingen, »när den här sjön hunnit upprensas och små ångbåtar börja göra sina regelmessiga resor mellan Nya Kungsholmsbron och Karlberg.»
»Åh, du pratar, pojke!» utbröt en af de äldre herrarne. »Icke skulle sådant bära sig. Det kan vara nog att vi ha så öfverfullt med ångfartyg vid Riddarholmen. Det lönar icke mödan att apa efter utländingarne i allt heller.»
»Nå, men hvad säger farbror om att få resa på jernväg ända till Nerike?»
