»Jernvägar i vårt land, nej, pass du! Sverige är allt för bergigt. Jernvägar kunna vara mycket bra kanske i andra länder, der inga berg finnas, och der man har råd att kosta på sig något, men det passar icke för våra förhållanden. Vill jag fara till Nerike, som verkligen händt ett par gånger på de sista tjugu åren, så har jag nu mera ganska snabbgående ångbåtar. För några år sedan reste jag till Örebro. Jag for med »Sjöhästen», som gick klockan sex på onsdagsmorgonen härifrån och var framme vid Skebäck på torsdagsqvällen. Fortare behöfver man väl icke komma. Matsäck hade jag med mig, godt sällskap om bord, och vardt det för tråkigt, så gick jag akter ut och såg på pråmen, som »Sjöhästen» drog med sig. Ja ha! ... Men hvad säga herrarne om att fara ut till Liljeholmen i morgon? Man kommer nu så lätt med kullbåtarne från Riddarholmsbron.»
Mot det förslaget hade man ingenting att invända. Liljeholmen ligger så vackert, och så hade man icke lång väg till Löfholmen, Charlottendal och Gröndal, de intagande sommarställena vid Liljeholmsviken, hvilka voro lika vackra för några och tjugu år sedan, som i våra dagar. Färden till Liljeholmen vardt emellertid icke af den gången. De ofvan nämnde herrarne hade fått förhinder. Förslaget upptogs gång efter annan, men med lika dålig följd. Åren gingo, och Liljeholmen glömdes bort, till och med sedan der inrättats en jernvägsstation.
Omkring ett fjerdedels århundrade efter ofvan nämnda samtal stötte tre personer till samman framför musikaliska akademien vid Klara Strandgata. Två voro gamle män med snöhvita lockar, den tredje en medelålders man.
»Hå, hå, så här ser ut», sade den ene af gubbarne.
»Jag kan icke begripa hvarför de togo bort Kirsteinska trädgården, der vi hade så många glada aftnar», yttrade den andre gubben.
