åsigter om landsbygdens literära förhållanden, men slutligen kändes det för qvaft på mellandäck, der bokhandlaren slagit upp sin bok- och språklåda, och jag klättrade upp till kaptenen, frih. Kruse, en artig och välvillig befälhafvare, hvilken med stor beredvillighet sökte göra mig förtrogen med »navigationen» på Glan.
Sjön smalnar småningom af mot nordvest, och genom ett trångt, måleriskt sund kommer man in i Dowern, sjöns öfre del, omgifven af skogklädda höjder och grönskande marker i vacker omvexling. Slutligen visar sig Finspong i bakgrunden. Läget är vackert, men från sjösidan kan man dock ej ana ställets verkliga storhet och prakt.
Färden från Eksund till Finspong räcker två timmar, på hvilken tid man således kan flytta sig från östra stambanan till Pålsboda—Finspongs-banan. Vägen från stranden, der stationshuset också ligger, upp till slottet är ganska kort, men solig och dammig en torr sommardag. Det är derför man med så mycket större tillfredsställelse ser sig väl mottagen af hr Åström, den tjenstaktige värdshusvärden.
På Finspongs värdshus finner man ej blott goda rum och goda sängar, utan äfven god mat och dryck samt oklanderlig uppassning. Det vänliga bemötandet af främlingar är för öfrigt ett hufvuddrag i Finspongsväsendet, från och med egaren sjelf till och med den yngste springgossen. Men på värdshuset stannar man naturligtvis icke lång tid efter den första ankomsten. Man går genast ut för att bese stället och stöter då först på en ny jernväg, som stryker förbi värdshuset och fortsätter upp åt bruket, samt hör, att det är en enskild jernbana mellan Finspong och Lotorps bruk, hvilket också tillhör hr Carl Ekman. En sådan väg för häst har förut funnits, men är nu byggd för lokomotiv af öfveringeniören och trafikchefen Oscar Kamph, hvilken ledt vägen på en ny jernbro öfver ån, nedanför slottet.
