Har man gått öfver jernvägen och bron, som leder öfver de nedra fallen, kommer man snart in på den stora med träd, gräsmattor och blommor prydda slottsgården, en lika storartadt vacker som täck och intagande plats, hvilken på höger sida begränsas af »doktorns flygel» och på den venstra af »officerarnes» samt vid hvars slut palatset sjelft reser sig.
Den gästfrihet, med hvilken brukspatron Ekman mottager hvar och en, som vill taga Finspong i betraktande, är allt för väl känd för att behöfva här ens nämnas. Denna är icke hans förnämsta egenskap, men det är denna som genast gör det behagligaste intrycket på främlingen. När man sedermera lär sig känna Finspong i all dess för fosterlandet höga betydelse, lär man sig också uppskatta hr Ekmans egenskaper såsom upphofvet och den lifgifvande rörelsekraften för hela denna verld af industriel storhet. Det är icke han som först skapat Finspongsverken, men det är han som genom sitt eget tankearbete, sina trägna omsorger och aldrig svigtande viljekraft åt dem gifvit det lif, hvilket de förut saknade, och den förut varande blotta tillvaron betyder intet i jemförelse med den verksamhet som för närvarande här utvecklas. Med den duglige chefens säkra blick har han ock förstått att välja dugliga biträden, och främst bland dem verkar disponenten, direktören Boman, på hvars skicklighet och omsorg så mycket beror.
Brukspatron Ekman har med den praktiske mannens insigt först sökt få alla verkstäderna i ordning efter nutidens fordringar och endast derefter vändt sin omsorg på ett ordnande af slottet, sin egen bostad. Främlingen, som besöker Finspong, vänder sig kanske deremot först till slottet och sedan till verkstäderna, i synnerhet om han icke har någon särskild anledning att framför allt annat taga de senare i betraktande. Jag gjorde mig också först förtrogen med palatsets inre, lockad af de praktfulla
