VII.
På Östgöta-slätten.
En morgon fann jag mig för andra gången vid Eksund, der
jag nödgades vänta två timmar på bantåget från Norrköping,
hvilket skulle föra mig till Linköping. Ångfartyget »Glan»
sörjer hufvudsakligen för förbindelsen med Norrköping och kan
derför icke alltid rätta sina turer efter Linköpingsfararnes
beqvämlighet.
Hvad skall man taga sig till under ett par timmar vid en liten svensk jernvägsstation, der det icke finnes något märkligt att iakttaga? Man drifver fram och till baka vid stationshuset, man går in i väntsalen och dricker sodavatten, det enda förfriskningsmedlet på stället, man sätter sig och läser, går åter ut, ser på sina medfångar och har hjertans tråkigt, så tråkigt, att man slutligen skrattar deråt, och då är man naturligtvis räddad.
Eksund står i liflig förbindelse med Finspong och Norrköping, men lifligheten på stället uppenbarade sig för tillfället i en stationskarls åtgörande att rulla ett par tunnor från stationshuset till ångbåtsbryggan, noga betrakta de resandes saker och sedan göra ingenting, i det senare kraftigt understödd af de väntande. Det låg djup stillhet och tystnad öfver hela trakten. Man kunde tro sig några hundra mil från den öfriga menskligheten.
Plötsligen ändrades scenen. En lokomotivpipas ljud skar gält i våra öron, och ett tåg rusade in på platsen. Det kom
