söder från, ett långt tåg och fullt med folk. Gevärspipor stucko fram ur öppningarne på godsvagnarne, och skäggiga krigareansigten visade sig bakom gevären. Det var fullproppadt med uniformer, och snart vimlade platsen framför stationshuset af uniformernas bärare. Det såg krigiskt ut och påminde mig om liknande uppträden, fastän af allvarsammare beskaffenhet, långt från Eksund, för fyra år sedan. Lika fort som soldaterna kommit ur vagnarne, frambröto från baksidan af stationshuset, der de dittills sökt skydd mot solhettan, åtskilliga qvinnor och barn, hvilka skyndade mot soldaterna. Ett gladt återseende, hjertliga, om också icke särdeles lifliga helsningar — östgöten är lugn i allmänhet. Det var soldater af det ena lifgrenadier-regementet, hvilka återvände från Malmen, öfningsfältet vid Linköping, der mötet var slutadt, och begåfvo sig till sina rotar samt nu mottogos af hustrur och barn. Glädjen lyste ur de solbrända, kraftiga anletena, och de mottagande lemnade redogörelse för huru det stod till hemma, men utan fjesk och onödigt prat. En och annan mer försigkommen soldatson fick det kära uppdraget att bära fars gevär. Några inskeppade sig på ångfartyget, andra lunkade landsvägen framåt, och efter en fjerdedels timme var det fredliga krigarfolklifvet åter förbi. Det hade varit ett litet mellanspel, som roat de på snälltåget norr från väntande. Ändtligen kom också detta tåg, och vi instufvades i största hast, vinkade farväl åt Glan och fördes på Linköpingsvägen.
Genom en vacker trakt af omvexlande sädesfält och skogar, sjöar och ekbevuxna kullar rusade snälltåget förbi Okna station, i hvars granskap ligger Kullerstads kyrka, ett gammalt kalk- och gråstenstempel, samt det stora herresätet Löfstad.
Om detta förtäljer C. F. Ridderstad i sin lilla, innehållsrika bok om Östra stambanan, att den förste som skref sig herre till Löfstad var Jöns Lillje, hvilken dog 1523. När riksrådet Axel
