furstarne der skall vara jordad. Om sådant hinner den som far på jernväg dock ej taga närmare kännedom. För honom skymtar blott det ena stället efter det andra förbi och han har ofta icke vetskap om hvilka hågkomster från gamla tider finnas tätt vid hans väg.
Men har han för naturens skönhet öppna ögon, kan han dock glädja sig åt det vackra landskapet, som på denna sträcka visar löfdungar och åkerfält i rik vexling samt äfven ett stycke af Motala ström. Man nalkas nu Norsholm och har härliga utsigter på båda sidor af vägen, men kommer plötsligt in i en djup genomskärning, hvarefter tåget ett par ögonblick stannar vid Norsholms station. Mot öster ser man åkrar och lundar, mot vester skådar man öfver Roxens vackra vatten, mot norr synes Norsholms herrgård midt i en stor trädgård, och mot söder har bangården sin gräns vid Göta kanal.
Norsholms herrgård har också sina anor högt upp i forntiden. Det lär först hafva kallats Munkeboda, och det förtäljes, att der skulle redan strax efter kristendomens införande i landet hafva funnits ett kloster. I senare delen af fjortonhundratalet lär Linköpingsbiskopen Henricus Tidemanni här hafva låtit uppföra ett befäst slott, som efter hans död innehades af den kände Hans Brask. Sedan denne flytt, indrogs Munkeboda till staten och fick sitt nuvarande namn. Efter att hafva skänkts till en Spiring, såldes det af dennes son, adlad Silfverkrona, år 1668 till riksrådet frih. Kurk och har sedan haft en mängd olika egare, till dess gården år 1847 öfvergick till frih. J. C. Adelsvärd och nu eges af kapten A. Abelin, gift med enkefriherrinnan Adelsvärd.
Sedan jernvägen gått öfver Göta kanal, finner man inga större egendomar, men trakten tätt bebyggd med mindre gårdar. Der ligga Lillkyrka, Östra Skrukeby, Skärkinds, Gistads och
