utseende än vanligt, men äfven under de följande dagarne saknades der icke ett visst storstadslif. På den först nämnde dagen vimlade det af officerare, hvilka återvände från Malmen, och hotellets stora, enkla men ljusa och vackra matsal erbjöd något riktigt »europeiskt» i sällskapslif. Der syntes äfven fruntimmer, hvilket väl lär vara ovanligt på ett värdshus i Linköping, med undantag af uppassningen, som på hotellet skötes af unga, uppmärksamma, enkla och behagliga qvinnor utan tillstymmelse till de »uppasserskefasoner», som ej sällan på andra ställen göra den qvinliga värdshusbetjeningen så odräglig.
Stora middagar lära ofta gifvas på Linköpings hotell, och då Norrköpings finsmakare önska bereda sig en lucullisk högtidsstund, fara de vanligtvis dit. För min del har jag ingenting mot stället att anmärka annat än den nog långt drifna tyskhet som söker göra sig gällande på matsedeln, der en äkta svensk sill icke får förekomma under sitt eget ärliga namn, utan tituleras för »Häring», hvilket förefaller temligen oskäligt. »Häring med smör och potatis» heter det på Linköpings hotellspråk. Eller skulle det kanske vara östgötska? Jag erkänner, att jag ännu icke hunnit förvärfva särdeles stor färdighet i det språket. Men detta hindrar mig icke att egna Linköpings hotel min högaktning. Herberget eges af ett bolag och förestås af en fru Lindeberg, hvilken nu låtit för egen räkning bygga och ordna ett annat, mindre sådant ställe, som kallas »Hôtel Lindeberg», utan att hon derför upphört att sköta det stora hotellet.
Mitt första besök i Linköping gälde allas vår Onkel Adam. Det var först derefter jag skyndade till domkyrkan. De svenske novellförfattarnes ålderman bor, hvad lägenhetens yttre vidkommer, särdeles behagligt, i hörnet af Södra Kyrkogatan och Nygatan, i ett af lummiga träd och vackra blommor omgifvet litet hus. Jag förmodar att äfven det inre är minst lika
