behagligt; men det fick jag, ty värr, ej se, ty onkel var icke hemma och skulle ej komma hem på flera veckor. Då hade jag två andra storheter att helsa på, domkyrkan och C. F. Ridderstad, af hvilka blott den senare var mig personligen bekant, under det jag endast genom tal och skrift inhemtat en ganska ofullständig kännedom af den förra. Men det är sannerligen en bekantskap att göra.
Upsala domkyrka står och gäller för vårt förnämsta tempel, och henne hafva vi ju alla kär; Lunds domkyrka är något högst aktningsvärdt i och för sig; men jag tror att man utan fara för öfverdrift kan sätta Linköpings domkyrka främst bland våra medeltidsminnen inom byggnadskonsten.
Den kyrkan är icke öfverväldigande genom sin storlek, men hon öfverraskar genom sin skönhet genast vid åsynen af hennes yttre, och så snart man träder in i hennes inre, vinner hon oss med den oemotståndliga makt, som den i konsten försinligade anden har i sitt våld, och den makten kännes allt kraftigare bindande, ju längre man skådar detta konstverk, så olikartadt i delarne och mångsidigt i uttryck för de olika tider, under hvilka det åstadkommits, men likväl så helgjutet skönt. Kyrkan har nämligen icke fullbordats efter en enda plan, utan småningom och uti från hvarandra mer eller mindre afvikande stilriktningar. Om hon börjats på 1200-talet eller kanske förut, har hon ej fulländats förr än i slutet af 1300-talet samt i några delar ännu senare.
Lycklig den som har tillfälle att komma och gå i denna kyrka när det honom lyster och njuta af hennes höga, allvarliga, sinnet lyftande behag! Jag vet icke om jag ville bo i Linköping, så angenäm staden än må vid ett besök förefalla, men nog vet jag, att jag ville hafva tillfälle att åtminstone en gång i veckan få inträda i domkyrkan och få stanna der så länge jag