förre fick vika. Staden eger äfven en tredje kyrka, Hospitals, lemning efter ett Bernhardinerkloster, men utan någon märkvärdighet.
Östergötlands städer, som äro så ansenligt gamla, hafva i allmänhet ej särdeles mycket qvar af ålderdomslemningar. Elden har förstört den ena efter den andra af dessa påminnelser om framfarna tider. Linköping har bevarat den bästa, domkyrkan, och Vadstena sitt präktiga slott samt klosterkyrkan och något inom hospitalet, men Norrköping har ingenting, och så är förhållandet i det närmaste äfven med Söderköping och Skeninge.
Går man omkring på Linköpings snygga nutidsgator, ser man visserligen ett biskopshus, men som är från endast förra århundradet, om också det hvilar på ett för länge sedan försvunnet franciskanerklosters grundvalar, ett fult rådhus från början af innevarande, en frimurareloge från samma tid, ett elementarläroverk från år 1864, föga lyckadt såsom byggnadsverk, ett ganska vackert jernvägstationshus, ett nätt och prydligt Östgöta hypoteksförenings hus samt en ansenlig byggnad, som tillhör Ljungstedtska friskolan. Man ser äfven ett s. k. »stadshus» eller sällskapsbyggnad, ett fult trähus vid Landskyrketorget, som har teater med salong för omkring 500 personer, den eldfarligaste inrättning någon väl kunnat hitta på.
Allt detta är endast uttryck för vår tid eller för den närmast föregående. Äldre är dock slottet, som lär vara bygdt i slutet af fjortonhundratalet af den ofvannämnde Henricus Tidemanni, Hans Brasks företrädare på Linköpings biskopsstol, biskopstron kunde man säga; men detta slott är af föga arkitektoniskt intresse, om också gamla minnen tala från dess murar. De mest framstående minnena äro från Brasks tid, då borgmästarsonen såsom bisp styrde sitt stift och sin stad, ty såsom sådan kunde Linköping då anses. Slottet i sitt nuvarande skick bär
