åkaredroska till sig eller på Drottninggatan och få det infallet — hvilket verkligen vore mindre qvickt — att vinka åt en gammal omnibus.
En spårvagn i Wien skulle icke lystra till sådana tecken, utan helt sturskt rusa fram till nästa hållplats. Men Vadstena—Fogelsta-jernvägen är hyggligare än så. I farplanen står tydligen tryckt: »Den som sålunda önskar åtfölja tåget bör härom gifva tecken genom armarnes uppsträckande.» Nog lär det hända att en sådan armuppsträckare plötsligt försvinner i närmaste skogsdunge, innan tåget hunnit riktigt stanna, vare sig att han ångrat sig, när han fått se odjuret lokomotivet på närmare håll eller att han blott skämtat med den välvillige jernvägen; men det är icke första gåagen vackra afsigter hånas och menniskovänliga gerningar finna otack till lön.
En verldsman från Stockholm, Norr- eller Linköping finner tillställningen ganska löjlig, men de som bo i trakten af jernvägen se saken från en annan sida, och äfven främlingen borde, om han ville vara rättvis, finna att en sådan jernväg är bestämdt bättre än en dålig skjutskärra och kan vara trakten till stort gagn, skulle också en och annan vandrande gesäll, af förargelse öfver att ej ega medel till en jernvägsfärd, sedan han supit upp reskassan, eller någon dräng på gladt bondskämt då och då gifva falskt tecken åt bantåget. Den lilla jernvägen lär kostat Vadstena 231,000 kr., icke litet pengar för det samhället.
Vadstena är en rätt angenäm vederqvickelseort, sedan man stekts på östgötaslätten. Det svalkar så friskt från Vettern genast när man stiger af vid den lilla, näpna jernvägsstationen vid det stora, allvarliga slottets fot. Det är vackert och grönt, och mellan parkens lummiga träd glittrar solljuset så förföriskt på den stora insjöns våg. Der finnes en verklig park, icke ett stort sandland med ett par rader träd, utan gräsmattor och täta
