Skeninge, Grenna och Eksjö, för att ej tala om östra stambanan och Hallsberg—Motala—Mjölby-banan. På stationen går det lifligt till, äfven under ganska stillsamma handelstider, och stationsinspektoren tycktes hafva fullt upp att göra. Han är dess utom postexpeditör och måste såsom sådan vaka tre nätter i veckan samt äfven sörja för landsvägsposten. För denna posttjenst lär han åtnjuta — 40 kronor i månaden!
Mjölby har också en kyrka, hvilken en gång kanske kommer att kallas »stadsförsamlingens kyrka». Jag gjorde en påhelsning der, synnerligen för att få se en altartafla, hvilken lär vara återstäld af professor Malmström redan för 20 år sedan; men kyrkan stod under ett genomgående bättringsarbete, och jag kunde icke få se en enda tum af målningen.
Mellan Mjölby och Fogelsta har man just ingenting annat än Skeninge att taga vara på, och det är snart gjordt i våra dagar. Att odlingen går framåt, skulle också några gamla odlingsplatser gå till baka, derpå är bland annat Vadstena—Fogelsta-jernvägen ett prof. Fogelsta ligger vid Hallsberg—Mjölby-banan, och derifrån går nyss nämnda bibana till Vetterns strand. Det är en mycket liten jernväg, föga öfver en mil, vill jag minnas, men af hvilken orten otvifvelaktigt har nytta.
Tills vidare tyckes hela tåget utgöras af endast två vagnar, hvar och en med en första och två andra klassens kupéer, samt en godsvagn. Vid vägen finnes ingen mellanstation, men den trötte vandraren eller resenären, för hvilken tiden är dyrbar, nödgas derför icke försaka fördelen af att fortskaffas med ånga, äfven om han för tillfället skulle finna sig midt emellan Fogelsta och Vadstena. Han ställer sig blott vid vägen och vinkar när han ser jernvägståget komma, och genast stannar tåget och tager upp honom. Det är ganska ändamålsenligt, alldeles som skulle man gå på Norrbro i Stockholm och vinka en
