then stadhen the förr/ intet annat än alt gott kunde Menniskian tilfogha/ sättia the sigh nu up emoot henne/ och offta myckit ondt/ ja sielfwe dödhen tilskynda kunna.
Lufften som för intet annat gaff än then liufligste och söteste rök/ aff åthskillighe slags Blomstrande Trään och Örter/ hon blifwer nu icke allenast genom mångha förrutna och illa stinkande saker förgifftat/ (hwaraff otalighe månghe siukdomar föllia) uthan ock genom then bittra Winteren förandrat/ hwilken genom sin skarpa Köld oss hårdt qwällier/ såsom och twingar Örter och Trään/ at the måste förtorkas och sin fägringh fälla/ hwilket oss är en klar Spegel och påminnelse til Dödhen.
Eelden och Watnet/ huru offta skamfära the en både til Lijff och Godz? Jorden/ som förr allahanda slags hälsosamma Frucht och Örter frambar/ gifwer nu ifrån sigh många slagh som
