Om fyrafoota Diurs Kött i gemeen.
CAP. VIII.
Thet war fast lång een tijdh at Menniskian sig spijste/
Medh Rötter/ Frucht och Sädh/ aff annan Spijs ey wiste;
Seen tenckt hon up ett sätt at Diuren slå ihiäl/
Aff thess Kött ååt sigh mätt/ ther aff befann sigh wäl.
Alt seen är Diursens Kött/ för bäste Spijs wärderat/
Hwar aff som Kropsens krafft blijr stärckt och så förmeerat.
Doch achta först och märck/ bland förbenämde Kost/
Fast stoor een skilna är/ then man besinna most.
Thet skilna är fast stoor/ ehwar ett Diur sigh födher/
Om thet i Skogen går; om thet sigh hemma gödher:
Om thet på torran Ort och skarp sitt Tilhåld haar;
Om thet i grönan Wåll och feet sin Närningh taar.
Om thet förtärer Barck/ Lööff eller sköna Krydda/
Om thet ock Kornet får/ och annat i tijn Hydder/
Om thet ock i titt Skall haar länge slwtit ståt;
Om thet haar uppå Mark sijn lust och frijheet fått.
Ehuru Kött blijr redt/ så bör här ock så achtas;
Så ock then tijdhen som thet dödes eller slachtas.
Märck och i thetta Waal aff allahanda Kött/
Wäl/ lagom feet och ungt/ thet är heel mört och sött.
All ytterst iagh och här wil at thet wäl besinnes/
På Hals/ på Bröst/ på Låår åtskilligt Köttet finnes:
Doch blijr thet Köttet bäst/ mäst skattat i gemeen/
Som sitter Knokan näst/ så ock emellan Been.
