Om Fisk.
CAP. XII.
Om tu o Swea Land wil rätteligh betänkia/
Hwad spijs til öfwerflöd/ ur Siön Gud mon tig skänkia/
Som utur Marck och Skog: tu så wäl finna skal/
At Swerige är på Maat/ rijkt öfwer Länder all/
Och ey ur Siön allen: ur Floder/ Åår och Bäcker/
Man rundligh finner ther/ hwar medh en Hungren släcker/
Ey fins så ringa Siö/ ey fins så liten Wijk/
Then ey på Fiskar mång/ är ymnogh nogh och rijk.
Ehwart som Saltsiön ey sigh widgar och insträcker/
Til Insiör Flodh och Åår/ hwem är som doch ey räcker?
Hwem Siön rätt nyttia kan/ han haar en Miölkoo feet/
Som Daghligh kosten geer och ey behöfwer Beet.
När Gudh geer lycka til/ han i itt Warp wöl unner/
At man kan draa til Landz/ meer än som hundra Tunner/
Ehwem i rättan tijdh/ ther medh wäl umgå weet/
han offta hafwer sedt/ här sådan ymnigheet.
En sådan ymnigheet/ i Strömming mäst sigh wijsar/
Then meer än annan Spijs snart heela Landet spijsar.
Then ymindighet man och på Braxen offta seer/
Sampt andra Fiskar meer/ Gudh oss här rijligh geer/
Så märck här först bland Fisk/ han är ey all lijk godher:
Bäst/ Fiällfisk skattad blijr/ som taas i skrijda Flodher/
Så håller och then Fisk/ at wara godh och sund/
Som gärna wistas plä/ ther spm är stenig grund.
Then Fisk som flutin går i Damm/ wil man ey gilla/
Moot then som driffs aff storm och Wåg i Hafwet wilda/
Besinna ther til medh/ när som tu Fisk förtär/
At uppå åldren ey en ringa skillna är.
