Tänk huru hon fast mången gång/
Tigh ängstat haar haar och giort stort bång/
Ehuru hon och haar tiwgh qwält/
Tin Lyten tigh för ögon stält/
Ty när och fier förr them förwitt/
Och icke til sin egen sidt.
The tu ey haar hon dichtar sigh/
At hon tå doch skal qwällia tigh.
Tänck på medh hwad för arga streck/
Hon haar moot tigh see låtit sweek/
Tänck meer hwad henne illa står/
Fast annat sinne tu tå får.
Tu wil tå heller wara frij/
Än uthstå sådant Tyrannij.
Ehuru häfftigh och starck som en sådan Brännna kan wara: Finner man doch aff dageligha Förfarenheten/ at när någon stor odygd hoos then blifwer funnen som man kärleks Brånnan dragher til: Så kan hon doch i en handwändnigh förandrat warda.
Man will här ett Exempel införa om Herren aff Riant, en Frantzösk Herman/ Hwilken een lång tijdh hade frijat til een Enkia aff förnämdt Slächte: Thenne älskade han så högt/ at han aff fruchtan för hennes Ogunst/ ey wäl torde uppenbara thet han hälst åstundade. Och effter han war en perfect Courtisan, och fast wärdigh at han aff henne skulle älskas igen; trodde han thess säkrare then Tilsäyelse/ som hon offta medh högha Eedher bekräfftadt hade: Nemligen/ at hon honom fram för alla andra i Werlden hade uthkorat til at högst älska in til sin Dödh/ hwilken
