Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

sträkte sig deras wälde[1] både ofvan och nedan om Elben[2] och i et strek bredevid Saxerne ända til Rhen-strömmen[3], medan Saxerne bodde i wästra Tyskland alt intil hafvet[4] och Frankerne intogo Galliska Nederland och sielfva Walland[5]. Af dessa folk woro Sveverne Italiens närmaste grannar[6] och i sådan wördnad hos de Romare, at Cæsar[7] kallar dem det största och stridsmanligaste folk af alla Germaner. De gamle Tyskar, som bebodde landet innan Svevernes ankomst, tilstodo sielfve genom sina sändebud til Cæsar, at Sveverne woro de endaste, som de sviktade före, menandes sielfva de odödelige Gudar finna i dem sine likar[8] . En del af dem gick öfver Rhen-strömmen och satte sig ned i den orten, som nu efter dem heter Schveitz[9]. En del fölgde sedan Wandaler och Alaner öfver Gallien til Spanien[10]; men af dem, som blifvit qvarboende i Tyskland, har den trakten fådt namn, som nu kallas Schvaben.

14. Bland Sveverne räknades et folk, som kallades Ingevoner[11] eller Ingemän[12], Engemän och

  1. ↑ Lucanus säjer om den Sveviska utflyttningen ur Sverige:

    Fundit ab extremo flavos aquilone Suëvos
    Albis & indomitum Rheni caput — — —

    intygandes, at de Gulhårige Severne från ytterste Norden nedsatte sig wid Elben och Rhenströmmen.

  2. ↑ Elbe är det samma som Elf eller Åå på Svenska.
  3. ↑ Strab. ap. Sheringh. L. c. p. 29.
  4. ↑ cfr. Rap. Thoyr. L. c. L. 1. p. 78.
  5. ↑ Walland kallades fordom det som sedan blifvit kalladt Gualland eller Gallien.
  6. ↑ Rapin Thoyr. L. c.
  7. ↑ Bell. Gall. L. 4.
  8. ↑ Cæsar L. 4. Comment. cfr. Bayle. Nouvell. de la Republ. de Lettres. 1685. p. 137.
  9. ↑ J. Stumpfius (en Gilgone Tschudi vel Scythio) ap. C. Lund. Zamolx. c. 2. §. 14. Jul. Cæs. Scaliger in orat Funebr. Germ. qui ad Vien: cecid: Best: Rhenan. Rer. Goth. L. 1. p. 78. Thesaur. Polit. ex vers. Gasp. Ens. P. 1. aporelesin. 49. Jo. Jac. Bircherod. Arct. Alex. p. 6. Verel. not. ad Herv. p. 8. Loccen Ant. S. G. L. 3. c. 8. cfr. Fabric Chemicens. de orig. Sax. L. 1. ap. Sheringh. de orig. Angl. p. 37. H. Grot. in præfat. ad Hist. Goth. Melch. Goldast. in. præfat. ad Parænet. A. 1603. &c.
  10. ↑ Eman. Thesauro. del Regno d'Italia tit. Svevi. cit. Chron. Isidor. &c.
  11. ↑ C. Plin. L. 4. c. 13. Tacit. de mor. Germ. c. 2. Solin. c. 32. H. Grot. prol. p. 5.
  12. ↑ Åtskillige Lärde hafva trodt, at de Ingevoner, som Plinius och Tacitus omtala, warit wår Inglinga-släkt, som regerat öfver Sverige, men de lära misstagit sig, ty Ynglinge-släkten af Yngue eller Yngue-Frey upkom icke förän långt efter den tid, då Ingevonerne woro redan bekante hos de Romare.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Svea_Rikes_historia._Första_delen_1747.djvu/115&oldid=426413”