ros bara med åhror: huru folken der ofta ymsade bonings-platser: huru de mäste Nordiske, som Lappar och Helsingar[1], hade fötter och mer skapnad som hästar, biörnar och andra diur, hvilket ej annat betyder än deras pälsar, rens-hudar, lappstöflar, kängor &c. huru wilde Finnarne woro och hvad färdighet de ägde, at skiuta med pilar: huru hafvet två gånger om dygnet hwälfde sig ut och in wid stranderne[2]: huru der woro stora nyss upfundna öjar: huru landet war godt och luften wäl blandad[3]: huru ofvanför de Svenske eller mer åt norr war et stilla orörligt Haf, der werlden tog sin ända[4]: huru Solens nedgång giorde det Hafvet hårdt och klart, at det förtog stierne-liuset, gifvandes stort liud och buller, när det hof sig, hvartil ock inbillningen lade det, at Gudars skapnader och hufvudstrimmor[5] deröfver syntes på himmelen.[6]"
16. Strax efter Svevernes utgång ur Scandien kommo nya släkten i deras ställen från Scythien genom Sevebärgens östra kant i Finland och Norländerne. Det war i Mithridatiska krigstiden, som för detta är berättat[7], då Romerska wapnen begynte blifva Scytherne förhatelige: En del af detta folk rörde sig wäl strax wid pass siu åhr efter Mithridatis död[8] och wiste sin tapperhet med den gamla rika
- ↑ Tacit. c. 46. kallar dem Hellusierne.
- ↑ Hafvets Ebbe och flod på Svenska kuster wid Westersiön liksom i Elben och i Holland.
- ↑ Plin. H. N. L. 4. c. 12.
- ↑ Ishafvet ofvanför Norrige åt Grönland och Nova Zembla.
- ↑ Wåra Norrskien, Nordbloss, som när de äro mycket starka, kallas af wår Allmoge Himmelstekn.
- ↑ Tacit. de Germ. c. 15. & 46. Plin. H. N. L. 2. c. 108. L. 4. c. 13. L. 15. c. 1. cfr. H. Grot. prol. p. 56.
- ↑ C. 2. §. 23.
- ↑ Bayer L. c. T. 2. p. 324.
