detta folk ägde i fulkomlighet, kom förträffeligen til gagn.
10. Den ypperste Man, som en Siö-Konung hade i sin flota, kallades Wikinga-wård[1]: den skulle ledsaga Wikingarne och låta hålla noga wakt wid hamnar och skiär, at ingen dem öfverrumplade. Den förnämste tienstgiörande på skieppet war Stamgömaren[2], som skulle försvara stammen eller framskieppet, när det bar til slags. Styrmans-konsten war högt stigen hos de gamle Scandianer: de förstodo sig på stiernorna ganska wäl[3], hvartil de framför andra Folk hade bästa tilfället så när under Polen, och handlaget war deras dageliga öfning, så at et par hundrademils segling war dem en föga ting[4].
11. På alla sidor i Scandien hade Wikingarne sina tilhåld, winterhamnar och Nederlags platser[5], både i Roslagen och wid Göta-elf, i Småland och i Norige, i Öster- och Wästersiön; men bland de klaraste tekn man ännu i wår tid finner efter dem, är i Södermanlands innersta del, som fordom kallades
- ↑ Det war den tidens Ammiraler: En sådan war Asur, Håkan Jarls-son, hos Siö-Kungen Göte, fastän icke i de första tider, efter hvilken hans Fru Julia Holmgiers Doter låtit uthugga en Runsten, som nu sitter i Bro-kyrk-wägg i Upland. v. Peringsch. not ad. vit. Theod. p. 485.
- ↑ En sådan kallades också Stamboe.
- ↑ cfr. Solin. in Polyhist. c. 56 &c.
- ↑ cfr. Arngr. Jonæ Descr. Ill. c. 1. Jens Wolf & Petr. Claudii Descr. Norv. c. 30.
- ↑ Denne Siöröfvare-sed sträkte sig snart widare i Norden, än endast til Svenske, Danske och Norske: Rugianerne och de gamle Invånare i Julin i Pomern, som kallades Joms-wikingar, woro grymme Siöröfvare. v. Ad. Brem. de sit. Dan. c. 226. Sturels. &c. &c. Äfven så Inbyggarne i Skottland, Irland och på Orknöjarne, hvilket wåra gamla Sagor nog omtala.
