Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

och en Eneväldig Gud; men derhos den blidkande, den förlikande, den älskande Guden, hvaremot Oden fruktades som den Stränge och Rättrådige, hvilken straffade werlden efter sin Lag[1]. At en Medlare fans nödig, war ej underligt, emedan man äfven trodde, at et Almänt förderf, et Almänt fall, herrörande af Ursprånget til alt Ondt, hvilket war snörrätt emot Ursprånget til alt Godt[2], hade kommit

  1. Scheffer. Ups. Ant. c. 7. it. Andr. Boll. Diss. de fatis Relig. in Svec. Ups. 1700. Dan Solander. Diss. de Relig. vet. Goth. Ups. 1697.
  2. Edda och Voluspa tala tydeligen om tvenne ursprång til alting, til alt godt och til alt ondt (cfr. O. Nording. Diss. de Edd. Isl. Ups. 1735.): det förra kallades wäl Musspel och beskrefs som en stad, hvilken war lysande af evigt lius och så ren, at ingen kunde komma dit, utan Gudarne. Staden regerades av Surter (Pers. Syre, Gud. v. Lund. Zam. c. 5. §. 22.), som förer glödande svärd och skal på yttersta tiden gå ut at kriga och segra, upbrännandes werlden med eld (Edd. Mythol. 4); men den, som troddes stifta alt godt på jorden, kallades Baldur hin gode, (Edd. Mythol. 20. 43.) eller Ha-Bolder, som svarar emot Grækernes Apollo: det senare kallades wäl Niflheim, som war upfyldt med största köld, mörker och qval (Edd. Mythol 4.) men uphofsmannen til alt ondt och sielfve Gudarnes förförare kallades Loke eller Utgarda-Loke (Edd. Mythol. 27. 39.), utan tvifvel den Lycaon, som Ovidius omtalar (Metam. L. 1. fab. 6.) Denne Loke sades hafva aflat tre barn med sin hustru Augerboda (ånger och qval): Det första Fenris-Ulfven (diefvulen), det andra Jormundgander eller Midgards-ormen (synden), det tredie Hell (helvite, Hecate, Proserpina). Gudarne kastade bort dessa barnen (Edd. Mythol. 28.): Fenris-Ulfven bet wäl handen af Guden Tyr eller rättare Thor, men blef i det samma af honom bunden med det Gudomeliga bandet, hvaruti han tiuter och spratlar grufveligen intil werldenes ända, efter Gudarne innom dess ej wilja wanhedra sin Domstol med hans blod (Edd. Mythol. 29.): Han är blifven Odens skattdragare (Edd. ib.). Midgards-ormen kastades i hafvets diupaste botnar, der han ligger kring alla länder i werlden och biter i sin svans (Edd. Mythol. 28.). Hell wräktes i afgrunden, dit alla troddes komma, som ej dogo för wapn &c., utan bara af ålder och siukdom (hvaraf Hel-fot är kommit). Hels Palats kallades Elände, Bordet och des tilhörigheter Hunger, Tienstefolket Senfärdighet, Ingången Fäll, Sången Lång-fot, Hushållningen Olydna &c. (Edd. ib.). Heli afmålades mycket grof, bister och svartlett.