Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

så at också Fryggas gamla offerhus i Sverige är kalladt Dianas Tempel[1]. Forna Scythiska folkeslag i Ryssland hafva kallat henne Salotta-Babba eller den Gyllene Qvinnan och til hennes Tempel wid Dwina-strömmen giort långwäga walfarter[2]: hos de gamle Estlänningar hölls hon äfven för Gudarnes Moder[3] och hos de gamle Finnar hette denna Gyllene Qvinnan Jumala[4] eller den Himmelska[5].

9. Under desse tre personers Oden, Thor och Frygga eller Makt, Kärlek och Wishet[6] begreps nu hos de gamle Svenske hela den Stora Gudomlighet, som troddes hafva alting skapat och efter sit behag alting styra och bibehålla[7]. Skapelsen förestältes hos dem med äfven så tienliga färgor, som i någon

  1. Regist. Ups. ap Peringsch. Mon. Upland. Sect. 1. c. 2. p. 140.
  2. Strahlenb. Beskr. öfver Ryssl. p. 103.
  3. D. Tacit. de Estis. ap. Strahlenb. L. c. p. 104.
  4. Strahlenb. L. c. p. 104.
  5. Urania är det samma som Jumala, begge betyda den Himmelska: Jumal, Amal, betydde hos Göterne Himmel. v. Lœsch. Lit. Celt: p. 69. deraf är Gumala, Gammal, Gumma wördig, hederwärd); ty Ryssarne säja gerna G. i ställe för H. v. Strahlenb. L. c. p. 104. At Amaliske släkten hos Göterne deraf fådt namn, skal framdeles berättas. Denna hos Finnar och Estländare tilbedne Gudarnes Moder, Gyllene Qvinnan och Jumala är kallad hos de hedniske Lappar Wirku-Aocha eller Wiru-Acka, det är den gamla från Wirland eller Lifland (v. Scheff. Lappon. Illustr.) och förestält allenast med en stor tiock trästubbe, åt hvilken de offrat.
  6. v. supr. §. 4. 5. 8.
  7. Edd. Myth. 3. 18. 19. 43. cfr. §. 7. huj. Cap.