deremot uphögt dem öfver de Græska och Romerska[1]: Jag finner wäl, at de ej äro utan sina fel och willfarelser, ej mer än sielfve Sturleson som på åtskilliga ställen behöfver någon rättelse; men deras oweldighet, menlöshet och enfaldighet tala dock förträffeligen til deras försvar.
I en sådan owisshet, som de äldsta tiders Historia är underkastad, förefaller mig ingenting oförnuftigare, än en dierf Sielfklokhet, at wilja stadga någonting så ostridigt, at ingen bör säja deremot: Om wi med säkra rön finne något i sielfva Naturen, som genom goda Slutsatser yppar oss någon Sanning: så kunne wi den icke utan enwishet och förutfattade inbillningar förkasta; ty om man inwänder, at Naturen är wäl nu i et sådant lopp, men kan fordom hafva warit i et annat; så är det en hypothese, en gissning, hvaremot det, som wi nu hafve i händer och står oss för ögonen, bör oförnekligen äga förträdet; men i saker, som endast ankomma på menniskiors felaktiga berättelser från diktfulla tider, då Folkslagen flytte hit och dit, utan at fästa sig på wissa orter, då namn och språk som oftast ändrades, då inga anmärkningar giordes[2], at wilja stadga ovedersäjeligheter, det är mer än barnsligt, det är at öka mörker med mörker: Fåfäng träta, der ingen kan wara Skiljoman.
