Den här sidan har korrekturlästs
dock mycket beklagligt, at man trodde sig hafva makt, at ända sine dagar, när man wille, sedan man hunnit til en wiss hög ålder[1]; Man wille ej gerna afbida en dödelig siukdoms plågor: man giorde då anstalt om sit hus med sinnes ro och tog gladeligen af sine anhörige afskied, störtandes sig ut för höga och branta klippor.[2] De, som illa lefvat her på jorden, Gudlöse, Mördare och sådane, som stiftat kif mellan wänner och makar, troddes efter döden blifva plågade af den onde Andan[3] i de fördömdas
- ↑ Clem. Alex. Strom. L. 1. c. 15. Pomp. Mela. L. 3. c. 5. Plin. L. 4. c. 12. C. Jul. Solin. c. 21. Götr. S. c. 2. & not. Scheffri p. 107. Verel. ad Herv. p. 21. &c. cfr. Huj. Hist. c. 2. §. 4.
- ↑ Desse gamle Sielfspillingar stupade sig wäl ofta i hafvet. v. Pomp. Mela & Plin. L. 4. c. 12. it. Clem Alex. ap. Pelloutier Hist. de Celtes); men så hade de ock sina wissa höga bärg in i landet, hvarifrån de foro til Oden. Et sådant ställe kallades Ättstupa, Ättstapel, eller Gyllingshammar: Wi finne ännu många ställen, der Ättstupor warit: I Götenheds eller Götene-sokn i Kinna-Härad i Westergötland wid Säteriet Biurum är den Ättstupan, som omtalas i Götriks och Rolfs Saga p. 8. (v. Luths annot. & Tunelds Geogr. p. 186. it. Rhyzel. diss. de Sep. vet. P. 1. ). En dylik fins i Tunhems Sokn i Westergötland, midt emellan de stora bärgen Hall och Hunneberg, som är 50 alnar hög. (v. G. Wallin diss. de Rup. Gentil. Ups. 1716.) Mörsebärgs-Ättstupan wid bärget Billingen är likaledes i Westergötland. (v. Tunelds Geogr. p. 169.) En Ättstapel är ock i Helsingeland, kallad Offerbärget (Tunelds Geogr. p. 268.) förutan mångfaldiga flera.
- ↑ Den onde Andan, som plågar de fördömde, kallas Nidhogger och säjs ligga under nedersta roten af det stora Asketrädet, hvars topp räcker til himmelen och hvars rot går ned i afgrunden (Edd. Mythol. 14. Voluspa. O. Nording L. c.).
