Den här sidan har korrekturlästs
wåhrtid til winter-solståndet, hvilket offrande sedan skiedde i tre månader å rad: hvart offer warade i nio dagar[1] och på hvar dag offrades nio[2] lefvande kreatur[3]; men största blod-offret anstältes hvart nionde åhr[4], då Konung, Råd och alle Riksens Inbyggare mangrant skulle mötas, hvar och en med händerne fulla af gåfvor[5]: Ingen fick undandraga sig at komma dit, som ej lagligen war hindrad: åtminstone skulle de frånwarande antingen skicka skänker til Gudarne, som dock endast komma Prästerne til godo, eller lösa sig[6] med penningar[7].
- ↑ Den Högtid, som firades Gudinnan Ceres til ähra i Eleusis i Attica och war den förnämsta i hela Grækeland, kallad Mysterierne, påstod äfvenså altid i nio dagar (Roll. H. A. T. 2. p. 23.). Likså war det med de Skåde-spel, som Alexander den Store firade i Dium i Macedonien, innan han bröt up mot Darius; de woro inrättade af hans Förfäder, til Jupiters och Musernes ähra, och warade i nio dagar, efter dessa Gudinnors antal (Roll. H. A. T. 6. p. 218.).
- ↑ Dithmar. Ep. Mersib. Chron. L. 1. säger, at til Oden offrades 99 kreatur, som bestodo af Hästar, Hundar och Hökar eller Tuppar i ställe för Hökar. Arild Hvidfeldt (in prol. de Relig. Pag.) säger, at uti 9 dagar offrades 9 slags diur för Altaret och hvar dag lades en menniskia til.
- ↑ cfr. A. Båld. Diss. de Fat. Relig. in Scand.
- ↑ Äfvenså skall den wise Minos på Creta ej allenast hvart nionde åhr gådt in i en bärgs-kula, at tala med Jupiter och af honom lära de Lagar, som han sedan förkunnade folket (Strab. Geog. L. 16.); utan ock tvingat Athenienserne, at skicka sig hvart nionde åhr siu gossar och siu flickor, at offras åt Minotaurus (Roll. H. A. T. 4. p. 493.). Theseus frälste sit fädernesland från den skatten.
- ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 233. 234. Er. Ol. Hist. Sv. L. 1. p. 2. 3. Crantz in prol. ad Hist. Svec. Ol. Sag. c. 69. &c.
- ↑ Det war allenast sedan en och annan i Sverige på sina resor utrikes antingen blifvit Christen eller fådt någon kunskap om rätta himmelska Läran, som det blef sådane tillåteligt, at lösa sig från afguda-offren med penningar. (v. Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 234.).
- ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 234.
