Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

14. Offret, som borde wara utan wank och lyte[1], antingen det war menniskia eller oskiäligt diur, framleddes först och wisades för den Gudomlighet, åt hvilkens ähra det war ärnadt: sedan fördes det til den: fänaden slaktades och flåddes[2] utan omsvep: man spådde af des inelfvor om tilkommande ting liksom af blodens rinnande: sedan kokade man det feta för Konungen och de Förnämste, hvilka då liksom menigheten äfven åto hästekött[3]: men med menniskio-offret gick det så til: den utwalde blef utsträkt och fastbunden på en dertil passad stor sten, hvarpå han i hast blef strypt och strax brukades knifven, at bloden fick rinna i Hlutbollan eller det stora kopparkärilet, som stod bredewid[4]. Af blodens rinnande, antingen det skiedde qvickt och lifligt eller trögt och dödt[5], dömde Afguda-Prästen om tilkommande lycka eller olycka och i synnerhet om den sakens utgång, som då giorde offrets ämne[6]: man

  1. cfr. ad Brem. de sit. Dan. c. 224.
  2. En koppar-knif, som brukades til at flå huden af boskap, wid de Hedniska offren så wäl her som annorstädes, öfverdragen med den gröna Emaillen, och wackrare, än den Don MontFaucon infört i sit stora wärk L'Antiquitè Expliquèe, förwaras i Kongl. Antiquitets Archivo i Stockholm tillika med et litet dertil hörande koppar-fat.
  3. Sturl. T. 1. de R. Haq. Ad. & Ol. Trygg. it. Hialm. S. per Hialm. &c.
  4. Scheff. L. c. c. 10. p. 140.
  5. Strab. L. 7. cfr. Stuck. de sacris. p. 110. cit. a Scheff. L. c.
  6. Sturleson T. 1. c. 42. berättar om Granmar, Konung i Södermanland, at han märkte på afguda-offret i Upsala, det han ej lång tid hade at lefva; ty reste han hastigt hem igen. Sådana Orakler och Offer-spådomar woro således i bruk i Sverige äfven som hos Egyptier, Assyrier, Græker och Romare: Ahningar, missfödsel, Himmelsbloss, Cometer, Förmörkelser, owanliga händelser, alt war Prophetier, spådomar och wissa tekn i Hedendomen så her som annorstäds cfr. Roll. H. A. T. 5. p. 27. 29. En god och helig mening i första början, at fråga Gud, wansläktade til sådana widskiepelser.