Den här sidan har korrekturlästs
elden[1], som ej uptändes med wanliga medel, utan genom starkt gnidande[2] i hårdt Eketräd, hvilket ock gerna tiente til offer-wed[3]. Elden fick aldrig slockna hvarken natt eller dag och kring om honom lågo allehanda redskap af koppar och järn, som brukades til offret[4]. En sådan eldstad war i bruk långt för Afguda-beläten[5] och hände ofta, at man i offerhuset hade eld midt på golfvet, utan at bry sig om hvarken Bild eller så präktigt altare[6]. Bredevid altaret stod et stort kopparkäril, kalladt Hlutbolla[7], hvaruti offerbloden altid emottogs.
- ↑ At en sådan eld warit i bruk, så wäl hos Hedningar som Judar, är almänt bekant: Scyther, Græker, Romare hafva warit mycket mone derom; men ingen mer än Perserne, som med elden beteknat sin Gudomlighet.
- ↑ Sådan eld kallas hos Almogen Gnie-Eld och tros äga mycken dygd. v. Diss. Lund. sub. Sv. Bring. de Gothungia. 1745.
- ↑ cfr. J. C. Dithmar. com. in Tacit. de Germ. c. 27.
- ↑ Watzhyrna Isl ap. Arngr. in Crymogæa.
- ↑ Scheff. L. c.
- ↑ Så war det med Thorolf Mostrarskeggs Afgudahus på Island (Eyrbygga. MS. c. 4.): Altaret eller eldstaden, (som lär ej annat warit än en öpen Spis) stod midt på golfvet och kärilen bredevid: der omkring war en ring, wid hvilken man skulle svärja Elden eller giöra löften (cfr. Peringsch. Mon. Upl. Sect. 1. c. 2.).
- ↑ Offerblodet kallades Hlut och kärilet Hlutbolla (M. Wretman. diss. de Fict. Ups. Num. Ups. 1683.). Hlut, Laut, Lot, Lut betyder egenteligen på gamla språket en wätska, at rena sig med: ordet brukades wid afgudatiensten i samma mening som wige-watn (Scheff. Ups. Ant. c. 10. p. 139.). Laut-bolla war således det samma som en Bägare med helig saft. Et kopparkäril af wacker blå Email, brukadt wid afguda-offren, fans för en tid sedan wid Upsala. v. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 13. MS. v. sup. c. 4. §. 1.
