Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

de gamle så gerna hedrade sine Förfälder och döde Hiältar[1], skola framdeles omtalas.

27. Eljest war en mycket helig wahna, så i wår gamla Svenska werld som hos de Celtiske Scyther[2], at upresa et slags trophæer eller Segel-tekn til berömligt folks åminnelse efter döden: der war Stenar, ristade med runor[3], som kallades Böta-stenar eller Böthällar, af Grækernes Batyler[4]: I början eller strax efter Odens tid woro de hel enfaldige och släte, utan särdeles påskrift, endast brukades öfver ringare personers mull[5], som ej så präktigt kunde brännas eller sättas i hög, och är det slaget nu mäst af tiden bortglömdt[6]; men sedermera blefvo de litet hederligare, besynnerligen sedan någon kunskap begynt intränga sig om Christna Läran. Man bör märka, at de Svenske lefde en ganska lång ting, som hvarken kan kallas Heden eller Christen, det är, de lefde i dem båda tillika, då den ena ej aldeles hinde utrota den andra: detta tilstånd wahrade öfver fyra hundrade åhr och just den tiden är det, på hvilken större delen af de Runstenar tilkommit, af hvilka wi nu hafva tilförliteliga afskrifter[7]. Sedan wi nu genomgådt de Gamles Guda-lära och Afguda-dyrkan, wele wi, til så mycket bättre lius i den efterföljande Historien, anmärka något af deras Lagar, Wetenskaper och Seder.

  1. Priscus Hist. Goth. p. 51. Jornand. Hist. Goth. c. 4. 5. 14. 15. cfr. Sturl. Skaldatal: In Edd MS. p. 43.
  2. Ælian. Varro. Hist. L. 12. c. 23. cfr. O. Rudb. Atlant. T. 3. c. 1.
  3. Öfver femtonhundrade Runstenar finnas ännu i Sverige. v. E. J. Biörner. introd. ad Ant. Hyperb. p. 44.
  4. E. J. Biörner. Introd. ad Ant. Hyperb. p. 44.
  5. Sturl. T. 1. c. 8.
  6. Man ser likväl en stor hop af sådane i Skåne och Göinge-Härad, til ex. wid Sösdala i Mälby Sokn. v. P. Lovén. Diss. de Gothungia, præf. Sv. Bring. 1745.
  7. Ol. Cels. Monum. Sv. Goth. temp. suis redd. in Act. Lit. Sv. Ups.