nöje; men det förföll, som alt annat i missbruk: man dyrkade de berömlige efter döden ej allenast som half-Gudar[1], utan ofta så högt som Thor, Oden och Frigga[2], hvaraf de mångfaldige Afgudar kommit: En god Höfdings döde kropp kunde undertiden blifva delt i åtskillige delar och begrafven i åtskilliga landsorter för almän lycka och god åhrswäxt[3], så at om man kunde kalla wantro och Afguda-dyrkan hvad, som skiedde mot en Afguda-lära, så hade äfven den hedniska sine kättare. Det är märkeligt, at ännu i den tid, då den Christna Himla-lära begynte predikas i Sveriges hufvudstad, och man en gång på almänt möte talade om en Enda Sann Gud, som borde antagas och dyrkas, så upsteg en Man bland folket och beklagade, at landet skulle få ännu en Gud, liksom man förut ej hade nog: men i fall man det änteligen wille, war hans mening, at man åtminstone borde hålla sig wid en infödd Svensk och gaf derföre förslag på den döde Konung Eric Årsäll, som warit så lyckelig och segersam[4], at han wäl förtient Gudomlig wördnad[5]. Utom dess hade de gamle Scandianer en ganska brukelig sed, som ock Græker haft[6], at återkalla och förnya Gudars och framledne hiältars namn på ännu lefvande berömde personer, hvilka således höllos för Endurborne eller å nyo födde[7]. Sådant hände med den ryktbare Oden[8] och sådant har händt med flere, som framdeles skall omröras. Sånger, Wisor och Sagor, hvarmed
- ↑ Verel. ad Götr. S. p. 55.
- ↑ Sturl. T. 1. c. 13.
- ↑ Alm. & Eigil. Sag. ed. Salan. p. 138:
- ↑ Herv. S. c. 20.
- ↑ Rimbert. vit. S. Ansgar. c. 23. Er. P. Salan. Diss. de Er. Victorioso.
- ↑ Act. Apost. c. 14. v. 11.
- ↑ J. Wildes Præp. hodeg. P. 2. §. 84. not. 4. it. Ejusd. annot. ad S. Puffend. Introd. in H. Sv. c. 9. p. 165.
- ↑ v. Supr. c. 4. §. 15.
