förstådt det andra utan Tolk[1]; Men jag wil enkannerligen nämna om den wackra del deraf, som är wår Gamla Götska eller Svenska: Man kan af språket mycket döma om et Folks art, kynne och tänkesätt: när et språk är groft och hårdt, så är mäst folket så med, när det är fattigt på ord af höga och ädla betydelser, så tyks folket på sådana saker föga tänkt, när det antingen är sött och qvinligt eller stolt och hurtigt eller krypande eller wigt, rent och naturligt, så gifver det gerna samma art hos folket tilkänna. De gamle Svenske woro fåtalige; men tungomålet war sinrikt och kärnfult, så at korta och fåå ord innehöllo mycken mening, hvilken syns af uråldriga minnes-märken och Runeskrifter; men särdeles af wåre gamle Lagar[2]. Det war ock rikt både i högre och lägre ämnen, så at de ädlaste ting, Gudomligheter och Dygder, så wäl som de ringaste med lätthet kunde uttydas och Hiältar så wäl som Flickor finna tienliga ord. Deraf kan slutas, at folkeslaget warit Diupsinnigt, Alfwarsamt, Manligt, Dygdigt och Belefvadt[3].
3. Skrifsättet har haft en renhet och enfaldighet[4], som betecknar dess höga ålder[5]. En bokstaf kallades en Runa[6] eller et kännetekn och desse de
- ↑ De Christne Lärare, som först predikade Evangelium i Scandinavien, woro Tyskar och Engländare; men wår Nordiska Menighet förstod dem ganska wäl utan Tolkar, hvilket i wår tid skulle wara omöjeligt.
- ↑ cfr. Loccen. Antiq. Sv. G. L. 2. c. 14.
- ↑ cfr. J. Wild. Förber. p. 316.
- ↑ Märkeligt, at wåra Runor ej äro konstigare, än at de alla kunna finnas igen i Mercurii staf, sådan som den wahnligen föreställes. (v. Rudb. Atlant. T. 1. p. 856.).
- ↑ cfr. Verel. Runograph. Scand. p. 7. it. Worm. Literat. Run. &c. &c.
- ↑ Runa är egenteligen ej annat, än et skår, et tekn i träd eller sten, så at Runa, rista, inskiära, är alt det samma. En utskuren Galt heter ännu på gamla Westgötskan en Råne och af skiärning tycks Runn- eller Rönn-träd fådt namn. Af Runa är också Röna, Ransaka, försöka, utforska, och Rön, prof, försök. (v. Loccen. Ant. Sv. Goth. L. 2. c. 15.). J. G. Wachter. in præf. ad Gloss. §. 44. säger, at alla wåra Runor och Runstenar äro Isländske och ej Svenske; men deruti röjer han någon okunnighet om de Nordiska folken: Islänningar, Norske och Danske äro med Svear och Göter i språk, wetenskaper och seder af ålder samma folk och ej olikare, än Saxer, Preusser, Franker &c. Dessutan woro Runor i Sverige långt förrän Island fick Inwånare, hvilka kommo från Scandien i början af 900-talet. v. Sturl. T. 1. p. 95.
