förwara sina flyglar genom ortens belägenhet, at ej blifva omringad och mer sådant[1], kan man ej fordra af dem: nog at de wiste bruka små krigsgrep och försåt, som framdeles skall berättas. Ålderstigne Höfdingar plägade i slaktningar låta föra sig på dertil giorde wagnar[2], hvilket ock på andra orter warit brukeligt[3].
17. De Svenske woro ganska mone om sina wapn[4] i en tid, då dlyka saker med så stor svårighet tilwärkades, och i synnerhet o goda Swärd[5], dem de gerna tillade jemte wissa namn wissa öfvernaturliga egenskaper. Til at förwara sina wapn[6], höllo de förnämare wisst folk eller Wapndragare, som sedermera kallades Sventienare, i början obesutne och stundom lifegne[7], hvilkom ej war tillåtit bära egna svärd[8]; men aldrig kommo de sielfve til Offermöten, Ting eller andra Sammankomster, utan de woro wäpnade[9]. Denne sed har genom Göterne och de Nordiska folken sträkt sig öfver hela Europa och gådt så wida, at nu ingen der utom gemene Man kan wara rätt klädd, utan til at bära wärja, hvilket aldrig brukades hos de gamle Romare ehuru store Segerwinnare de woro.
18. De mäst brukeliga wapnen woro Svärd, Yx, Båga och Pilar, Hiälm, Skiöld och Brynja[10].
- ↑ cfr. Roll. H. Anc. T. 2. p. 407
- ↑ Den gamle K. Harald Hildetan åkte i en sådan wagn i Bråwalla-slag &c. v. Fragm. Bravall. Peringsch.
- ↑ Roll. H. Anc. T. 5. p. 92.
- ↑ Tacit. L. c. c. 44.
- ↑ v. supr. c. 3. §. 10.
- ↑ Tacit. de Mor. Germ. c. 44. säger, at de Svenske läto giömma och förwara sina wapn under wakt, emedan de ej behöfde bära dem dageligen, hälst som hafvet kringflyter deras land, så at fiender ej så hastigt kunna öfverfalla dem. cfr. Bernegg. not. ad Tacit. in qvæst. polit. 127. ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 2.
- ↑ Tacit. L. c. c. 44.
- ↑ Bernegger. in quæst. polit. 127. ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 2. p. 173.
- ↑ Tacit. de Germ. c. 11. p. m. 72. it. c. 22. cfr. Sturl. T. 1. Ol. Haralds. S. c. 81. it. Upl. L. Kyrk. B. c. 13. 14. &c.
- ↑ cfr. L. L. Helsing. de Judic. territ. c. 14.
