3. Folkeslaget war i almänhet ej allena modigt och tappert, utan ock til wäxten stort och stark-lemmadt[1]: Wåra Sagor äro upfylte med de gamles krops-styrka, hvilken väl ganska mycket är utprålad med tilsatser; men dock icke otroligare, än hvad Grækerne berättat om den Crotoniske Milo[2] och flere: Det war ej så underligt, at et enfaldigt, måtteligt och tarfligt leverne skaffade til werlden starke och reslige kroppar, som efterwerlden gifvit namn af jättar[3] och som hon nu skulle anse med förundran. Sant är det, at de gamle Scandianer warit et styft, groft och hårdt Folk, som skydt hvarken eld eller watn, som trotsat alla lifsfarligheter och som giordt en lek af sielfva döden[4]; men derhos woro de ock mycket begifne på Sömn och lättia[5], hvartil Climaten bidragit; ty i Norden är alting tyngre, än på andre orter[6]: De iddes icke stort arbeta: De
- ↑ Tacit. de Germ. c. 4. p. 24. Plin. Hist. Nat. L. 2. c. 78. Quintil. declam. pro milire. Bernegg. quæst. in Tacit. 42. Joh. Bapt. Portæ Physiogn. L. 1. c. 10. cfr. Cluver. L 1. c. 14. Conring. de hab. corp. Germ. causs. p. 11. 12. &c.
- ↑ Roll. H. Anc. T. 3. p. 513.
- ↑ v. supr. c. 3. §. 16. in not.
- ↑ Lucan. Phars. L. 1. Solin. & Pomp. Mela ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 1. c. 1. p. 9. cfr. Sturl. T. 1. p. 255. Ol. Trygg. S. c. 44. 45. 46.
- ↑ Tacit. de Germ. c. 4. it. c. 22.
- ↑ Is. Newton och A. Celsius (v. Svenska Wettensk. Academ. Handling. 1744. 1. quart.) hafva anmärkt, at alting är tyngre wid Polerne och lättare mot Linien, för den Centrifugiska kraften skull och jordklotets rörelse, der det giör sin längste cirkel: allenast mellan Sverige och Engeland är den åtskilnad, at om man wäger i Stockholm 100006 sk:pd järn, och skickar til London, så blifver det ej mer, när det kommer dit och wäges med samma wåg, än jämt 10000 sk:pd. Luften är således i Stockholm 6. Tiotusende-delar tyngre, än i London.
