deras Barn eller Söner med dem alla woro lika laglige och i lika god arfs-rätt til deras ägendom[1]; men så war dock en af Hustrure den förnämsta och mäst äkta, som äfven hade den ähran at med sin Man gå i sielfva döden[2]. Äkta Tro hölls af könet ganska helig, så at utlänningar undrat öfver så fåå prof af wederspelet bland et så talrikt folk[3]: Dertil bidrog ock mycket den almänne wördnad, som man hade för hvars och ens rätt i det målet, hvilken war så stor, at en Man fritt och otiltalt fick ihiälslå sin Med-älskare, då han fann honom ihop med sin hustru[4]. Om så hände, at en Qvinna för otro och lösaktighet skull blef af sin Man försakad, så kunde hon sedan aldrig mer hvarken för sin wackerhet eller rikedom eller ungdom blifva gift[5]. Men wi wele något närmare bese de gamles Frierier och Giftermål.
10. Tapperhet och Berömligt Namn woro fordom de förnämsta bevekande orsaker, at sammanfoga tvenne hiärtan: En karl måtte wara så rik, så storsläktad och så förnäm som möjeligt war, om han ej inlagt heder med någon manlig och prislig bedrift, så blef han helt säkert försmådd af den han begärte til Maka och af hennes anhörige[6]. Sielfva Flickan, oaktadt man ej borde fordra annan styrka af det späda Könet, än den Gud och Naturen det gifvit, war likwäl aldrig så täck i en Friares ögon med sin wackerhet, som när hon wisat prof af någon hurtig och oförfärdad gerning[7]: Altifrån gamla Scythiska bygden räknades aldrig hennes gifto-ålder så mycket efter åhren som efter hennes krafter, at tappert kunna taga en karl i kragen och äfven, om nödvändigheten fordrade, slå honom ihiäl[8]. Sådan hurtighet tycks ock
- ↑ Ad. Brem. L. c.
- ↑ v. supr. c. 6. §. 23. 25.
- ↑ Tacit. de Germ. c. 19. p. m. 114.
- ↑ v. supr. c. 7. §. 10.
- ↑ Tacit. L. c. p. m. 117.
- ↑ Sax. Gram. Hist. Dan. L. 5. p. 69. ed. Stephan. Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 25.
- ↑ Sax. Gr. L. c.
- ↑ Pompon. Mela de Sit. Orb. L. 1. c. 21. ap. Sheringh. de Orig. Angl. c. 15. p. m. 354. cfr. Hervar. Götr. & Rolfs Sag. de Thorborg. Herauds S. &c. Tacit. de Germ. c. 18. &c.
