Den här sidan har korrekturlästs
fötter en med silkesband beprydd Lants, hvilken en af de närwarande witnen uptagit och med et kort tal om den sakens betydelse kastat ut[1] igenom fönstret[2]. Då bröllopet i några dagar påstådt och Brudköp[3] således blifvit druckit, wände hvar och en hem til sit med skänker begåfvad, sedan nya hionelaget af släkt och wänner fådt Förnings-gåf, Wingåf[4] eller hvarjehanda hem-kreatur[5], til at begynna sit bo[6].
13. Scandianerne woro et Släkte, som ganska mycket förökte sig[7]: De woro wäl naturligt-wis mohne om sina Foster: men så hade de dock en elak sed, som äfven warit gängse hos de gamle Romare, at utsättia och bortkasta sina Barn[8], när de ej tykte
- ↑ Denna sed brukades ännu i Sverige i Konung Carl den Elloftes tid: den sidste gång man mins, at lantsen utkastades på något Bröllop i Stockholm, war då Landshöfdingen i Westerbotn Gref Gustaf Douglas och Grefwinnan Beata Stenbock blefvo gifte.
- ↑ cfr. Ol. Magn. Rer. Sept. L. 14. c. 4. ap. Loccen. L. c. p. 155.
- ↑ Dricka Brudköp war et brukeligt talesätt (Götr. & Rolfs Sag. c. 7. Herauds Sag. p. 4. Annal. S. Olai MS. ap. Loccen. A. S. G. L. 2. c. 25. p. 151.), emedan at gifta sig war et slags handel med fastum och köpum, som Östgöta Lagen säger i Giftm. B. c. 10. cfr. Brynolf. Svenon. & Stephan. in Sax. Gr. L. 5. p. 122. En trolofvad Fästemö kallades Mundköpt Kona (v. Loccen. L. c. p. 152.), mund-gift och med mund och mälu gift. v. Westg. L. Ärfd. B. c. 8. som kommer öfverens med det Tyska Vermählen och Gemahl.
- ↑ Öst. L. Gift. B. c. 3. & 15.
- ↑ Gemenligen gaf man Ko, fåhr och so: äfven fölsing, hund, gås och katt. v. Loccen. L. c. p. 158.
- ↑ Loccen. L. c. p. 158.
- ↑ v. supr. c. 3. §. 12.
- ↑ En punct i gamle Gotlands-Lagen förbiuder alfvarsamt, at utkasta barn, hvaraf ses, at den oseden warit brukelig.
