wärdt wara, at upföda dem[1], hvilket stod i Föräldrarnes fria behag och brukades så wäl hos högre som lägre folk[2]. Detta skiedde likwäl sällan, utan i det stället blefvo Barnen strax efter födelsen öfverstänkte med watn, som i sielfve hedendomen war en art af döpelse[3]. Så snart Barnen begynte få tänder eller då det kunde bruka sina egna, utan hielp af andras, fingo de af släkt och wänner Fadder-gåfva[4], som kallades Tandfä[5] och bestod antingen i fastigheter eller lösören, i folk eller boskap[6]: Huru de sedan upfostrades, är för detta berättadt[7], hvilket mäst gick ut på kropsstyrka och stridsmanlighet.
14. Man kan ej undra, at Nordiska Folken hade sådan lust til krig, när späda barnen insupo den af sina Mödrar[8] och ynglingarne hade så lefvande efterdömen af Qvinkönet, som mäst plär
- ↑ Ol. Sag. Min. 6. Hervar. c. 6. &c.
- ↑ Man var i beråd, at utkasta en Jarls Doter, Herwora v. Herv. c. 6. &. Verel. not. p. 85. Äfven talar Olofs Saga den mindre c. 6. om en Gudbrand, som lät utbära sin lille Son Rane. På Island har ock den seden warit almän. v. Olofs Saga den större ap. Verel. in not. ad Herv. p. 85.
- ↑ v. supr. c. 6. §. 22.
- ↑ Verel. Lex. p. 250. Odde Munk. Hist. Ol. Trygg. c. 59. Herauds Sag. p. 67. Er. Wall. Diss de rit Bapt. Vet. Ups. 1706.
- ↑ Tandfä är det samma som Tand-gods; ty fä kallades all ägendom i gamla tider. v. supr. c. 8. §. 13. in not.
- ↑ Håkan Jarl i Norje fick til Tandfä en Träl, Thormod Karker (v. Sturl.). Thora, Herröd Jarls i Södermanland Doter, fick en Fästning til Tandfä, som tiente henne til Jungfru-bur. Det war den Ormen, som Ragnar Lodbrok ihiälslog. v. Herauds Sag. p. 60.
- ↑ v. supr. c. 8. §. 21.
- ↑ v. supr. c. 8. §. 21.
