Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/349

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ej war särdeles wäl förvarad: Constantinus giorde wäl då på dem et så stort nederlag A. 323, at de haft orsak til ödmjukhet, hvilket kan dömas af hans deröfver slagne[1] seger-penning[2]; men de läto sig icke nöja: De retade Kejsaren än en gång emot sig A. 332. och då blef ändteligen deras förlust så stor, at de måtte begära fred: Eric[3] eller År-Eric, deras Konung, måtte då gifva sin Son til gislan och den åhrliga skatten giordes aldeles til intet[4]. De fingo likwäl hugna sig af den öfverenskommelse, som Constantinus då äfven med dem träffade, at fyrtio tusende man af dem skulle förblifva i hans sold som hielp-troppar och deruti altid til samma antal bibehållas under namn af Bundsförvanter[5]: Detta war första grunden til den wahna, som wåre Scandianer altid sedermera hade, at tiena de Grækiske Kejsare under namn af Wareger, Wäringar[6] eller lifwakt, som framdeles mer skall

  1. På ena sidan af penningen ser man Kejsarens bild med öfverskrift: Imperator Constantinus Maximus Augustus. På den andra en Soldat, som antvardar Kejsaren en Götisk fånge, och de orden: Debellatori Gentium Barbararum.
  2. Morelli Specim. Rei Num. Tab. 7. Eutrop. L. 40. c. 4. Isid. Chron. Ær. 372. Du Fresne. Fam. Byzant. P. 1. p. 17.
  3. Denne kallas Araric och Aoric (Jorn. c. 21.); en det är ej annat än Airic, Eiric eller Eric, kanskie År-Eric, liksom År-Gunne, af År, Äring, Åhrs-wäxt, som altid tilskrefs Konungarne: prof deraf ser man på Eric År-Sell i Sverige &c.
  4. Idacins Fast. An. 332. Socrat. L. 1. c. 18. Hist. Eccl.
  5. Corps Diplom. de Du Mont. Supl. T. 1. ad A. 323. &c.
  6. De gamle Ryssar hafva aldrig annat kallat de Svenske, än Vareger, som ses af deras gamla Crönikor Poviest Vremianich och Kniga Stepannaja &c. Det har kommit förmodeligen deraf, at de, så wäl som wåre Finnar än i dag, ej kunnat med läthet utsäja tvenne Consonanter ihop, utan borttagit den förste; så at i stelle för Svarige (Sverige) har man sagt Varegi. Det är orimligt, hvad likväl åtskillige eljest lärde Män welat at detta betydt Wargar, och at de Svenske så blifvit kallade för sit siöröfveri skull, som likwäl i den tiden ej hölls för wanhederligt: Warg är et Svenskt ord och ej kan man tro, at de Svenske så kallat sig sielfve. Mycket likare är, at Wareger eller Wäringar kommit af det gamla Götska ordet wärja, vårda, wård (Guarda, Gardes), wakt- och wård-hållning; ty den tiensten hade altid Guaringi hos Græske Kejsarne: I anseende dertil kunna wäl också de gamle Ryssar hafva gifit Waregiska namnet åt de gamle Scandianer, som altid reste genom deras land til Constantinopel, at blifva Wäringar. Det är wäl sant, at Guaringi eller Barangi woro ej endast Kejserligt Garde; ty Franker, Angler, Britanner, Germaner &c. hade också stundom den sysslan, så at Wareger eller Wäringar ej tycks warit et tienste-namn, utan et folk-namn; men det är hafva gådt derme, som med Schweitzare-namnet i wår tid: Ware huru det will, så blifver det derwid, at Wareger, Guaringer eller Wäringar aldraförst kommit från Sverige; ty i Constantinopel woro Wäringar långt förrän de Norske kommo dit med K. Harald Hårdråde. v. Sturl. T. 2. p. 57. in Harald Hårdr. c. 3. och at de warit från Scandiska orterne, behöfver ej bewisas. cfr. E. Pontoppidan. Gesta Danor. extr. Dan. T. 5. p. 21. 22. Ännu en uprinnelse kan man finna för detta namn i ordet Wari, som på gammal Finska, Lapska, Estiska &c. betydar Bärg, hvilket ord också deraf kommit: Wareger eller Wäringar kunna således warit det samma som Bärgboar, hvilket de Svenske och Norske kunnat heta med största skiäl.