ärft: Han war en mäktig Strids-Höfding[1] och förde sina wapn mot denne Hermanrik långt in i Svidiot hin mikla. Då han war stadd på återwägen til Sverige, kom han til at förnöta en winter i Finland hos den der Regerande Höfdingen Snö eller Nieu[2]. Finland war då en Ö-bygd, som egenteligen hvarken hörde til Sverige eller Holmgårdska Riket, utan hade sine egne Domare af gamla Fornioterska Ätten[3]; men så kunde det dock stundom wara endera af dessa makter antingen til hielp eller hinder: I synnerhet kunde det tiena Vanlander til styrka, som nu i detta Österländska krig war inwiklad: Han förbandt sig derföre Finske Höfdingen Nio och tog hans Doter Drifva til äkta[4], som födde honom Sonen Wisbur; men kärleken förstörde Stats-klokheten: Vanlander hade efter den tidens bruk i Sverige en annan hustru, som låg honom mer på hiärtat: Han lämnade Drifva i Finland och reste til Upsala, lofvandes at komma tilbaka om tre åhr; men på tio åhr höll han icke ord: Han förde imedlertid krig emot Dannemark, utan tvifvel i anledning af den förra tvisten om Skåne[5] och Halland, hvaröfver han skall hafva satt en Landtvärns-man, som hetat Östen[6]. Til at änteligen beveka hans sinne, skickade hans Finska Drifva til honom deras lille Son Wisbur och påminte honom deras äktenskap: dermed fölgde ock Afgudasvar af Jumala[7] eller förbannelser af Hulda[8], Templets Förestånderska, som med sin
- ↑ Sturl. L. c.
- ↑ Chron. Finl. Anon. ap. Nettelblad. Biblioth. Svio-G. p. 96.
- ↑ cfr. J. Wild. ad S. Puffend. c. 5. p. 124.
- ↑ Sturl. & Chron. Finl. ap. Nettelbl. L. c.
- ↑ v. supr. §. 5.
- ↑ Messen. Scond. Ill. T. 2. p. 34. cfr. J. Floræi Flor. Ant. Scan. p. 73.
- ↑ v. supr. c. 5. §. 8. & c. 6. §. 18. 19.
- ↑ Huld, Hulda, eller Velda, som Tacitus kallar Veleda (Hist. L. 4. c. 61. & de Mor. Germ. c. 8.), har så wäl hos de gamle Svenske som Hebræerne (v. J. Wilde ad S. Puffend. c. 5. p. 125.) betydt en Prophetissa, Spådoms- och Troll-Gudinna. (v. supr. c. 5. §. 2. in not. ad Voluspa), hvilket kommer öfverens med det, som Fransoserne kalla en Fée. Hulda war således i gemen en offrets och Templets Förestånderska, som utgaf de wördade Guda-svaren v. supr. c. 6. §. 18.